In the Heat of the Night (1967)

alt. titel: I nattens hetta, I nattens hede, Natten var het, De Nacht van Inspecteur Tibbs

Bill Gillespie, polischef i den lilla Mississippi-hålan Sparta, har något av en yrkesmässig bergochdal-bana den här natten. Först hittar en av hans polismän en död man på gatan, vilken oturligt nog visar sig vara Philip Colbert, en besökande affärsman från Chicago. Colbert har lovat att bygga en fabrik i Sparta. En stor fabrik, med många jobbtillfällen. Trycket att lösa dödsfallet fort som attan kommer alltså som ett brev på posten, rakt in i polischefens inkorg.

Men läget ljusnar – snart kommer samme polisman släpandes med en bra kandidat för brottet. På järnvägsstationen hittade han nämligen en okänd, svart man med alldeles för mycket pengar i plånboken (”Where’d you make that kind of money, boy?”). Klart som korvspad att det är mannen som slog ihjäl Mr. Colbert!

Tyvärr dröjer det inte länge innan regnet återigen öser ned på polischef Gillespies parad. Främlingen kan utan problem legitimera sig som Virgil Tibbs, mordutredare vid Philadelphia-polisen. Tillbaka på ruta ett, alltså. Men kanske ändå inte… Det är ju ändå några timmar kvar innan Tibbs kan hugga nästa tåg norrut, mot Memphis. Så varför inte passa på att dela med sig av lite mordutredarkompetens till kollegor som lider definitiv brist på den varan?

Förutom den klassiska comebacken ”The call me…Mr. Tibbs!” och ramhistorien, kände jag mig inte så bekant med In the Heat of the Night. Det dröjer dock inte länge innan jag inser att alla hyllningar och Oscarsvinster knappast är utan grund. Rent filmtekniskt finns det omgående mycket att hämta och manusmässigt kickar det hela igång rejält så fort Warren Oats föser in Sidney Poitiers kostymklädda gestalt på Rod Steigers kontor.

In the Heat… plockar snyggt upp alla de olika maktperspektiv som spelar in här – inledningsvis är Poitier en utböling med oklar status. Han är svart, men klädd i kostym och slips och med en packe cash i plånboken. Emellertid är det utan tvekan hans hudfärg som gör att polisen bara förutsätter att han är skyldig, tilltalet är ”boy” hit och ”boy” dit. När det sedan blir klart vem Poitier egentligen är skiftar jämvikten – då är plötsligt Steiger amatören i en liten håla som måste förhålla sig till den elegante, smarte och erfarne storstadspolisen.

Rollbesättningen av de här två männen är inget mindre än briljant. Poitier gör verkligen mesta möjliga av sin revolutionerande roll, han är verkligen ingen ”boy” utan en yrkesman med stor värdighet. Samtidigt kan han i samtal med viktiga vittnen släppa på fasaden, börja skämta och plötsligt se betydligt yngre och mer lättillgänglig ut. Han framställs heller inte som någon övermänniska, utan faller offer för samma fördomar och inre drivkrafter som finns hos Steiger.

Vilken i sin tur startar upp som den mest stereotype av redneck-poliser men som väldigt snabbt visar att han, om än motvilligt, är beredd att faktiskt lyssna på Poitiers argument. Hans låda är kanske inte stor, men han visar sig ändå vara beredd att ställa sig utanför den både en och två gånger. Plus att åtminstone inte vilja se besökaren nedslagen och mördad på öppen gata i sin egen stad, en ambition som givetvis renderar honom epitetet ”n**erlover”. Dynamiken och relationen mellan dessa två skulle jag säga är filmens främsta styrka eftersom ingen av dem tillåts förfalla i stereotyper.

Samtidigt finns också andra element, som det rent spänningsskapande i själva mordmysteriet (även om det ibland verkar som om Tibbs får spendera mer tid på att hitta bevis för att Spartapolisens alla misstänka inte har begått mordet) och det upprörande i beskrivningen av en amerikansk söder där det går att småskrocka åt en svart främlings illusioner att han ska kunna hitta ett motell som kommer att ge honom ett rum för natten.

In the Heat… är en föredömligt nyanserad film på många plan, tillika både välberättad och välspelad. Ett fantastiskt fint exempel på att man inte behöver offra sådant på Budskapets altare, vilket tyvärr allt för ofta är fallet. Den tycks också ha utmanat dåtiden eftersom det verkar som om man var uppriktigt orolig för hur scenen där Poitier ger en vit man en örfil skulle tas emot. Samtidigt kände jag mig inte tillräckligt engagerad (varken med hjärtat eller hjärnan) för att kunna tjonga i med ett riktigt toppbetyg, men jag tror att det eventuellt kan vara något som ger sig vid omtittar.

Annons

4 reaktioner till “In the Heat of the Night (1967)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: