The Queen’s Gambit (1983)

Nå, det var väl ingen större överraskning jag blev otroligt nyfiken på förlagan till Netflix-hiten The Queen’s Gambit. Eftersom jag tyckte att själva historien om den sensationellt begåvande schackspelaren Beth Harmon kändes oväntat ordinär (i alla fall med tanke på att streamingvärlden knappast kryllar av miniserier om briljanta, unga, kvinnliga schackspelare) tänkte jag att författaren Walter Tevis kanske hade lyckats bifoga något mer.

En psykologisk fingertoppskänsla, månne? Ett titthål in i Beths inre som gör läsaren fascinerad, betagen eller berörd? Jo, det är klart att man som läsare får lite mer av Beth Harmon än vad Anya Taylor-Joy lyckas förmedla genom sitt skådespeleri, hur bra det än är. Men på det hela taget måste jag erkänna att jag faktiskt tycker att serien i såväl framställning (det uppbrutna narrativet) som miljöer och kostymer (60-talsporr) gjorde mer av romanen än vad den klarar av att leverera på egen hand.

Det hänger i sin tur så klart ihop med att jag inte blev vare sig särskilt betagen eller berörd av Beth som person i Walter Tevis framställning. Jag kan dock tänka mig att det är en inställning som kan komma att ändra sig med omläsningar. Den där distansen jag tycker att jag känner mellan mig och Beth känns inte som tråkigt författande, utan snarare som ett uttryck för Beths personlighet – hon är ganska (ibland till och med mycket) distanserad gentemot sin omvärld.

Och i det avseendet är hon förvisso också en ganska remarkabel romanhjältinna, inte minst med tanke på att romanen snart har 30 år på nacken. På det hela taget är hon driven, så länge det handlar om schack. Hon vet vad hon vill och vad hon vill är att få äta, dricka och andas schack. Det enda som betyder något är att förkovra sig, bli en bättre spelare och hon förgås av harm de få gånger hon förlorar mot andra. Självklart gör det skillnad att hon är en kvinnlig spelare, men i hennes ögon borde det inte göra det. Och det är väl det som är ganska härligt med cerebral aktivitet som schack – det borde inte spela någon roll vilket kön som kan tillskrivas hjärnan som tänker ut de komplicerade dragen och strategierna.

I det perspektivet är Beth för all del en befriande, kvinnlig protagonist. Hon är medveten om att hon inte riktigt passar in i vare sig normala, kvinnliga sfärer eller den manligt dominerade schack-världen, men så länge hon får spela och vinna bryr hon sig inte. Hon är inte den där tjejen som förgås av längtan efter att Höra Till, hon har andra prioriteringar. Hon ältar heller inte sina misstag, snarare är hon även i det avseendet en befriande romanperson eftersom hon testar både sex och sprit nästan lika medvetet som hon ger sig på schackspelande.

Förutom Beth själv bjussar The Queen’s Gambit också på en hel del schack och jag tyckte att det var lika fascinerande som det var i serien att få en liten inblick i denna märkliga och nischade värld. Jag vet inte om det enbart var därför Tevis valde att förlägga sin historia till 60-talet,, men att striden som skedde vid brädet kan ses som både faktisk och symbolisk mellan Öst och Väst ger förstås hela historien en extra kick.

Gillade man Netflix-serien skulle jag absolut rekommendera att ge Walter Tevis historia en chans. Romanen slinker smidigt ned, inte minst tack vare de ibland thrillerartade beskrivningarna av Beths olika schackturneringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: