Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…
Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?
Ett riktigt Hell House är alltså företrädesvis en Halloween-aktivitet, där ungdomar ska konfronteras med alla upptänkliga synder och sedan ges en tydlig beskrivning av det brinnande helvete som väntar om de gör sig skyldiga till någon av dem. Inte sällan avslutas rundturen med ett besök i himlen där änglakörer sjunger den kristna trons lov. För den som blir nyfiken på fenomenet ska det tydligen finnas en dokumentär från 2002 som beskriver genomförande av en sådan Halloweenaktivitet i Texas. Dokumentären heter förstås vad den handlar om, Hell House.
Fast det där med vad som är ett riktigt Hell House kanske inte författaren Richard Matheson skulle hålla med om. Ni vet, han som bland annat skrev I Am Legend och novellerna som skulle komma att bli The Incredible Shrinking Man och Duel. I hans roman med samma namn är Hell House ett av USA:s mest ökända hemsökta hus. Husets tidigare ägare, Emeric Belasco, fyllde de otaliga rummen med allsköns skörlevnad och missbruk innan han mystiskt försvann.
När fysikern och parapsykologen Lionel Barrett kommer till Hell House har det inte varit bebott på många år. Han ska tillsammans med medierna Florence Tanner och Ben Fischer en gång för alla försöka klargöra om det finns liv efter döden samt eventuellt också knäcka gåtan med hemsökelserna. Det är inget lättvindigt uppdrag; ett antal år tidigare ingick Ben i en liknande grupp och han var den ende som överlevde den (para)psykologiska pärsen.
Så, Richard Matheson gör en Shirley Jackson. Som synes är mycket välbekant – gruppen, vetenskapsmannen, medierna – även om Matheson slirar lite mer på detta om det är huset i sig som är ondsint eller om det snarare handlar om någon slags kvardröjande energi från Belascos dagar.
I perspektivet ”drösvis med hemsökta hus-filmer i backspeglen” är det också mycket som ger återklang i Mathesons berättelse. Vi har exempelvis den mer känslomässiga Florence som blir övertygad om att hon kan hjälpa en olycksalig ande att ”komma vidare” men frågan är om det hela inte förvandlas till ett ”ur askan, i elden”-upplägg? Tja, vad tror ni…? Alla närvarande får också goda möjligheter att tvivla på sina egna upplevelser, sinnen och bevekelsegrunder. Kan exempelvis Florence verkligen kommunicera med den olycksalige anden eller är hen bara en manifestation av hennes egna trauman och mörka hemligheter?
Där Matheson skiljer sig från sin föregångare Jackson handlar det om en relativ frånvaro av ambivalens och en avsevärt bredare pensel. Författaren brer på hyfsat tjockt när det gäller både skrämseleffekter och sex appeal. Beskrivningarna är mustiga; fulla av stinkande odörer, sylvassa smärtor och kvävande andnöd. Med tanke på husets…pikanta historia finns det gärna ett mått av ohämmad sexualitet i dess påverkan. Oftast utövad på Florence och Lionels medföljande hustru Edith av någon anledning.
Hell House levererar långt ifrån samma upphöjda läsupplevelse som The Haunting of Hill House men jag gillar ju Matheson! Spökhistorien är förbannat underhållande om än inte särdeles sublim. Konceptmässigt slår den varken I Am Legend eller många av hans noveller men är för den skull ändå värd lite uppmärksamhet kan jag tycka.
Rörliga bilder och tryckta ord 