X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Andra gången i uppföljaren Kung Fu Panda 2, när han får anledning att reflektera över det faktum att gåskarlen Mr. Ping knappast kan vara hans biologiska far. Tillsammans med de andra mästarna (som han nu hunnit både lära känna och bli kompis med) ger sig Po iväg till Gongmen City dit den grymme påfågeln Lord Shen tagit makten efter år i exil.

Första Kung Fu Panda hade jag sett minst ett par gånger förut men kunde nöjt konstatera att filmens underhållningsvärde fortfarande höll i sig. Jag tror att filmmakarna gjorde ett smart val när Po fick bli en genuint snäll och trevlig typ istället för ett rövhål som annars är allt för vanligt med den typen av karaktärer. Ni vet, de där utvalda som måste bevisa för både sig själv och andra att de faktiskt är värda att bli utvalda.

På samma sätt är jag övertygad om att det var klokt att inte göra berättelsen i Kung Fu Panda till en kampsportsparodi, utan snarare en kärleksfull pastisch och hyllning till den kinesiska wuxia-genren. Däremot ska jag väl inte säga att fajtingkoreografin är filmernas styrkor. Istället skulle jag vilja framhäva det visuella, som lyckas kombinera det eteriskt vackra i fallande persikoblom, enkelheten i skuggteatern och det tekniskt coola i modern animering. Särskilt uppföljaren, där lord Shens fjädrar också blir ett glittrande dödligt pansar, lyckas fint med alla dessa delar. Idén att särskilja det som händer i nutiden och tillbakablickar eller återberättande genom olika animeringsstilar fungerar på det hela taget mycket bra.

De respektive historierna hålls relativt enkla och humorn bygger främst på situationer och karaktärer. Den får gott stöd av fläckfritt röstskådespeleri från välkända namn som Jack Black, Angelina Jolie, Michelle Yeoh, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, David Cross, Jackie Chan och Dustin Hoffman.

Just den här gången lyckades vi inte klämma in trilogins sista del men är den lika bra som de två första ser jag fram emot den. På det hela taget en synnerligen stabil och underhållande franchise.

Kung Fu Panda (2008)

Kung Fu Panda 2 (2011)

Bonus: Kung Fu Panda 3 (2016)
All good things comes to those who wait – minsann om inte Netflix stod till tjänst med trean också så småningom. Än en gång måste Po fråga sig vem han är och än en gång finns en till synes oövervinnerlig fiende, i det här fallet general Kai som gjort sig fri från andevärlden där han varit fånge i 500 år. Nu är han ute efter alla kvarvarande kung fu-mästares chi samtidigt som en uråldrig skriftrulle visar att chi-kraften är särskilt stark hos just pandor.

Men nej, tredje gången gillt snubblar Po en gång för mycket på sina egna knubbiga tassar. Trots att det nu var ett tag sedan jag såg ettan och tvåan blir det alldeles för repetitivt när Po som sagt fortfarande inte vet vem han är. Hans slutgiltiga bemästrande av chi (kom igen, det kan väl knappast vara någon spoiler?!) påminner misstänkt mycket om hans bemästrande av den inre friden som besegrade lord Shen i tvåan. Lika lite överraskande är Pos slingriga färd för att ta sig dithän eller upplösningen med en skurk, vars triumf förbyts till nederlag (”Haha, I have the power! Noooo, it’s too strong!”)

Visuellt håller filmen förstås fortfarande toppklass, den här gången med fokus på Kais jadegröna chi-slavar. Men innehållet saggar som sagt i allt för hög utsträckning och jag tycker att filmen exempelvis lite väl snabbt glömmer bort Kais totala destruktion av 500 års nedskriven kung fu-kunskap. Den lär ju knappast komma tillbaka bara för att han är besegrad.