alt. titel: Folkets tjänare 2, Servant of the Nation 2, Servant of the People 2
TV-serien Folkets tjänare handlar om historieläraren Vasyl Petrovytj Holoborodko som, efter en populär viralvideo och påhittiga elever, överraskande blir vald till Ukrainas president. Han för i denna position en kamp för att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.
Skådisen Volodymyr Zelenskyj är i rollen som Holoborodko omåttligt populär och 2017 döps partiet, som tidigare hette ”Party of Decisive Change”, om till ”Folkets tjänare”. Partiordförande är också VD för produktionsbolaget Kvartal 95. I april 2019 blir Volodymyr Zelenskyj vald till Ukrainas president. Han går till val på parollen att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.
Sedär, ett utmärkt exempel på hur verkligheten överträffar dikten, för nog låter det hela väl orimligt? Icke desto mindre är det vad som hänt och det är väl inte utan att jag skäms en smula över att inte ha haft en aning om denna fantastiska historia innan den blev högaktuell i februari 2022.
Det existerar tre säsonger och totalt 51 avsnitt av serien, producerade mellan 2015 och 2019. Därefter fick ju Zelenskyj helt andra arbetsuppgifter om vi säger så. Mellan första och andra säsongen, 2016, kom det också en långfilm. Jag har sett första säsongen plus lite till samt denna långfilm som legat på SVT Play. Alla tre säsongerna och filmen finns också på svenska Netflix.
Serien är milt underhållande, knappast det bästa jag sett, men helt ok. Om inte annat intressant utifrån det jag inte hänger med på, exempelvis alla skämt som handlar om georgier. Såvitt jag kan se växlar historien mellan två huvudsakliga delar. Dels de svårigheter som Zelenskyjs rollfigur upplever när han ska försöka sätta sig in i sina presidentplikter och dessutom bedriva ett minst sagt ambitiöst reformarbete inom ett system som är skapat av män som velat sko sig så mycket det bara går. Dels de svårigheter som denne nybakade president måste hantera i relation till sin egen familj, vilka är själaglada över hans befordran eftersom de nu räknar med att kunna utnyttja systemet för att sko sig. Vilket förstås inte går så bra ihop med hans försäkran om att det från och med nu ska vara ett slut på korruption och nepotism inom statsapparaten (möjligen då bortsett från den lilla detaljen att han tillsatt en hög av sina gamla kompisar på diverse ministerposter för att ha folk han kan lita på omkring sig).
Jag finner utan tvekan mest nöje i den första sortens historier eftersom familjedelen tenderar att förfalla till buskis och fars. Lyckligtvis upplevde jag att serien ganska snart går över till att fokusera på just president-biten, snarare än familje-biten.
Så då är det ju lite synd att filmen till nästan 100% faller tillbaka i den där fars-fällan (däremot uppvisar den en ganska radikal förbättring av produktionsvärdet). Här måste Zelenskyj på ganska nödtorftiga grunder kuska runt till tre olika ukrainska städer och fly från diverse skurkar, bland annat utklädd till kvinna. Medan han är ute och springer måste utrikesministern desperat underhålla en IMF-delegation med folkdans och såar av vodka under flera dagar eftersom delegation vägrar att skriva under de hett eftertraktade lånehandlingarna utan presidentens närvaro. Filmens “styrka” skulle möjligen vara att man får se mer av landet Ukraina och, i likhet med serien, kan notera de dignande fruktfaten som gärna intar en framträdande position i varje nytt rum rollfigurerna kliver in i.
Nej, det allra mest intressanta med både serien och filmen är för min del den verklighetsförankring som de ändå tillhandahåller. Alltså att jag sitter och tittar på en man som spelar president, men som nu är president på riktigt. Typ som ett genrep. Zelenskyj är enormt duktig på att i alla fall framstå som ohyggligt sympatisk och resonabel men samtidigt handlingskraftig och principfast. Högre betyg till presidenten än hans kulturgärning i det här fallet.
Folkets tjänare 2 (2016)
Rörliga bilder och tryckta ord 