alt titel: Downton Abbey: En ny era, Downton Abbey: En ny æra, Downton Abbey 2: Une nouvelle ère, Downton Abbey II: Eine neue Ära, Downton Abbey 2
Downton Abbey goes French. And to the movies! Trots dessa till synes omvälvande händelseutvecklingar går livet egentligen sin gilla gång för den allt expanderande familjen med Earlen av Grantham i spetsen.
Frankrikeresan föranleds av att Lady Violet i sedvanlig ordning haft en eventuellt eldig kärleksaffär med en fransk markis, vilken nu testamenterat sin villa på rivieran till sin gamla flamma. Markisens son har nu bjudit in Lord och Lady Grantham att besöka nyförvärvet, som Lady Violet bestämt ska gå till barnbarnet Sybil Branson. Men kanske finns det ännu mer att upptäcka i Sydfrankrike än en pampig sommarvilla?
Samtidigt sitter Mary hemma på godset och längtar efter sin Henry som återigen är ute och bilrejsar på kontinenten istället för att vara hemma och sköta om hem och hus. Det blir som vanligt upp till Mary, vilken den här gången bestämt att Downton ska hyras ut till filmbolaget British Lion eftersom det finns ett läckande tak som behöver lagas. Filminspelningen blir dock en dramatisk affär eftersom det nya påfundet ”talfilm” har börjat ta världen med storm. Ska man lyckas göra om melodramet The Gambler till en talfilm under löpande produktion?
Undertiteln A New Era är egentligen ganska missvisande eftersom det egentligen inte händer så mycket nytt den här gången heller. Visst, på ytan är det som sagt andra händelser som står i fokus men den inneboende dynamiken och de innebördes relationerna känns på det hela taget välbekanta. Mary sliter som vanligt med att hålla Downton på benen samtidigt som hon hela tiden är osannolikt samlad, resonabel, rationell och kompetent. Tjänstefolket drar sitt strå till stacken och hela bygget präglas av en anda av samförstånd och gemenskap. Carson håller hårt på formerna, muttrar och skulle inte drömma om att klä sig i något annat än äkta engelsk tweed under den stekande riviera-solen. Allt är extremt brittiskt, från motviljan att diskutera pengar till konstaterandet att man kan vara ”happy enough…in an English way”
De som stör idyllen är förstås filmsällskapet där regissören Simon Curtis och manusförfattare Julian Fellowes valt att plocka upp vad vi skulle kunna kalla Singin’ in the Rain-temat. Det vill säga en glamorös och mycket framgångsrik kvinnlig stumfilmsskådespelerska vilken tyvärr röstmässigt synes vara en cockney-version av Fran Fine. Samtidigt har vi den extremt tjusige huvudrollsinnehavaren Guy Dexter som tycks vara märkligt ointresserad av sina beundrarinnors längtande blickar. Och så den hårt prövade regissören Jack Barber, vilken kommer så pass bra överens med Mary att han riskerar att bli en orm i hennes paradis.
När jag såg 2019 års Downton Abbey första gången var jag obekant med serien. Sedan dess har jag hunnit vidareutbilda mig och det är möjligt att det spelar roll för min upplevelse av 2022 års möte med persongalleriet. Men jag tycker också att det funkar bättre att dela upp det stora sällskapet i de två distinkt olika spåren jämfört med den förra filmens kungabesök och komplott.
Å andra sidan är det uppenbart att A New Era, i likhet med den förra filmen, främst är en film för de redan frälsta. Jag hade sällskap av en ovanligt månghövdad publik den här sommarsöndagskvällen och det var uppenbart att alla visste vad de var där för. Så snart Maggie Smiths Lady Violet öppnade munnen skrattades det eftersom förväntan är att hon ju alltid levererar någon underfundigt spetsig kommentar. Själv lät jag mig återigen främst imponeras av sjukt påkostade scenerier, miljöer och kostymer.
Samtidigt känns det följdriktigt att, på samma sätt som Downton Abbey självt, står konceptet och serien Downton Abbey för något tryggt, oföränderligt och beständigt i en osäker och föränderlig värld. Gillar man det uppfyller A New Era förväntningarna med råge.
Rörliga bilder och tryckta ord 