”So, as we set out this year to defeat the divisive forces that would take freedom away, I want to say those fighting words for everyone within the sound of my voice to hear and to heed, and especially for you, Mr. Gore: ’From my cold, dead hands!’”
Att Charlton Heston hade rejäla labbar, som kunde greppa en stor bössa, får man tydligt bevis för i El Cid. Vid ett tillfälle fokuserar kameran enbart på en enorm handflata, vilken synes svälja bägge Sophia Lorens små hängivna hustrunävar. Nu är vapnet par preferance i just El Cid i och för sig långsvärd. Annars skulle faktiskt ovanstående citat (från NRA:s konvent i maj 2000) kunna funka precis lika bra i El Cids medeltida Spanien. Heston porträtterar här filmens namne, nationalhjälten vars riktiga namn var Rodrigo Díaz de Vivar.
Men den fiende som El Cid måste möta är förstås inte en miljöengagerad vice-president, utan den äregirige Ibn Yusuf. Denne har samlat alla sina emirer och skäller ut dem för att de är mer intresserade av poesi än att kriga. Nu är det dags att kasta ut alla otrogna från Spanien – Kill! Burn! ”…the empire of the One God, the true God, Allah, will spread, first across Spain, then across Europe, then the whole world!”
Detta brandtal kommer från en en Herbert Lom i black face (arab face?) och El Cid uppvisar som synes en närmast parodisk demonisering av de moriska erövrarna. Denna scen följs nämligen av en gråtande munk vid ett bränt krucifix som är genomborrat av moriska pilar. Skrattretande, om det inte för att demoniseringen av muslimer är en påvisad och rätt otrevlig trend i Hollywood. Plus att det var en demonisering som många amerikaner skulle komma att återuppliva bara ett år efter Charltons Hestons tal vid NRA-konventet.
Men alla morer är förstås inte elaka morer i El Cid. De som knäböjer inför Heston, är lojala mot hans mission och som önskar ett fritt Spanien, där mor och kristen kan leva sida vid sida, kan till och med vara ädlare än en kristen kung. Men de är förstås fortfarande mörksminkade västerländska skådisar (engelsmannen Douglas Wilmer och australiensaren Frank Thring).
Jag undrar hur lätt det var att hålla isär dessa religiöst anstrukna mastodontfilmer när det begav sig? Ben Hur kom 1959, El Cid och King of Kings 1961. För min del känns det i alla fall väldigt Ben Hur-välbekant med myllrande massor av statister, matte painting-bakgrunder, ett svepande episkt score av ungraren Miklós Rózsa och, förstås, Heston i huvudrollen. På ett sätt kan jag förstå hans popularitet i den här typen av filmer – där finns en kraft som gör hans orimligt rakryggade rollfigur trovärdig inom filmens ramar. En slags otadlig pojkbokshjälte som aldrig tvekar en sekund över det Rätta, Sanna och Hederliga. Inte ens när det kommer till kärleken han hyser för Lorens Doña Ximena, trots att hon under en period säger sig hata honom eftersom han orsakat hennes fars död.
Samtidigt kan jag inte påstå att Heston känns vare sig särskilt medeltida eller spansk. Relationen med Loren är lika platt som en broderad gobeläng. Här finns inte mycket till vare sig romantisk eller sexuell glöd (fast efter en övernattning i en lada är hennes hår förvisso en smula rufsigt…) Däremot förekommer en hel del glödande ömhetsbetygelser, kyska kyssar och så trumfkortet: Lorens enorma ögon som får stirra intensivt eller långsamt fyllas med exakt rätt mängd tårar för att de ska bli glansiga, men inte börja rinna utmed kinderna.
El Cid sträcker sig över en lång tidsperiod och har förvisso plockat ramverket från historien om denne Rodrigo Díaz. Det är kanske dess räddning, för då kan filmen, förutom Heston och Lorens kartong-förhållande, också handla om den lätt kaotiska spanska stats-politiken under det sena 1 000-talet. Det är rivaliserande prinsar och prinsessor och så som sagt Herbert Lom som hotar med invasion från andra sidan Medelhavet. Samtidigt är det många och ganska långa scener som enbart utgör ögongodis; marscherande arméer, klapprande ryttarförband, folkmummel från statisthorderna, slagfältskaos och paraderande riddare i ekande tronrum. Jag hade inga större problem att hålla intresset uppe (lite maffigt är det ju trots allt med den här typen av klassisk mastodontfilm) men måste också erkänna att det kändes som om jag gjort ett helt dagsverke när den var klar.
Och det är kanske i egenskap av klassisk mastodontfilm som El Cid har sitt största existensberättigande? Ett tidsdokument vad gäller både filmskapande och attityd gentemot andra folkslag eller trosuppfattningar? Eller för den delen historisk trovärdighet när det kommer till medeltida tandhygien. Samtidigt tycker jag mig i slaget om Valencia se så pass välbekanta vyer att jag börjar undra hur pass mycket El Cid, medvetet eller omedvetet, influerat filmer som 300 eller The Two Towers. Och det är ju inget dåligt arv.
Rörliga bilder och tryckta ord 