X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Men vänta! Det visade sig att även Schumachers film fått en uppföljar-remake och som av en ren slump upptäckte jag dessutom att 2017 års Flatliners fanns lätt tillgänglig på HBO Max. Men, säger ni, vad hände med den uppföljar-remaken? Har man ens hört talas om den, särskilt om man betänker att Top Gun: Maverick fortfarande är på ett överraskande massivt segertåg genom världens biografer?

Tyvärr finns det en inte särskilt oväntad förklaring till tystanden kring danske Niels Arden Oplevs uppföljar-remake. Den är helt enkelt inte särskilt bra. VSB: Katastrofala 4% på Rotten Tomatoes tomtometer (det är faktiskt ett nästintill imponerade uselt betyg) Många av de val man gjort för att uppdatera historien faller platt och filmen som helhet faller ännu plattare. Bland annat beroende på att en del av de här uppdateringarna rör till logiken med återupplivandet. Den gör det mer komplicerat än det skulle behöva vara, sannolikt för att kunna klämma ett par fler skräckeffekter ur historien. Det är i och för sig trevligt att könsfördelningen ändrats och att ursprungspersonen till hela konceptet nära-döden-upplevelser-och-återupplivning nu heter Courtney Holmes istället för Nelson Wright.

Courtney spelas av Elliot Page (som på den här tiden fortfarande hette Ellen). Han ju sällan är dålig, men jag saknar drivet från Kiefer Sutherlands labila och lätt oroväckande intensitet. Kevin Bacons Schyssta Snubbe David Labraccio har i sin tur ersatts av Diego Lunas efternamnslöse Ray. Luna har förvisso samma sympatiska attityd som Bacon, men manuset ger honom tyvärr exakt noll sammanhang att hänga upp den sympatin på (bortsett från att han är en jävel till intuitiv läkarkandidat, förstås).

Nå, till skillnad från Top Gun kan jag glädjande nog meddela att 1990 års Flatliners fortfarande är en nostalgipärla av episka mått. Schumachers överflöd består minst lika mycket av bild, belysning, färg och stämning, som av teatraliskt överspel. Effekten blir därmed något mindre daterad och posörig. Det är ett överdåd som jag fortfarande njuter av, till och med fortfarande tycker är lite spännande och läskigt. Som The New York Times skrev när det begav sig: ”Its atmospheric approach doesn’t admit much middle ground”.

Sedan skadar det ju inte heller att jag, trots Tompa Cruises oomtvistliga filmstjärneaura, alltid tyckt bättre om både Sutherland och inte minst Bacon jämfört med honom. Flatliners bjussar förutom de två herrarna dessutom på en oslagbart rödhårig Julia Roberts som breakade närmast obegripligt stort 1990 med både Flatliners och Pretty Woman (Steel Magnolias hade kommit året innan).

Det som å andra sidan talar till Top Guns fördel är att den utgör en fin parhäst med sin uppföljar-remake Maverick. Det ger ett klart mervärde att se de bägge filmerna som en helhet, där de speglar och spelar mot varandra. Uppföljar-remaken Flatlines gör ingen glad och kan därför utan problem hoppas över. Se då hellre originalet två gånger på raken.

Flatliners (1990)

Flatliners (2017)

Annons