alt. titel: Den fantastiska resan
Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.
Lyckligtvis har krigets bägge sidor börjat mixtra med förminskning (det var denna process vetenskapsmannens kunskap gällde) och nu återstår en lösning på problemet: att förminska ett team av vetenskapsmän till bakteriers storlek för att de ska kunna utföra den riskabla operationen. Innuti hjärnan… Vilket i sin tur innebär en fantastisk resa genom vetenskapsmannens kropp för att komma dit.
Tack vare en blogg-kommentar blev jag påmind om sci-fi-klassikern Fantastic Voyage. Likt många när det begav sig trodde jag nog att Isaac Asimovs bok var förlagan och filmen (som hade premiär samma år) en adaption, men det visade sig vara tvärtom. Asimov blev övertalad att skriva en roman utgående från filmens manus, skrivet av Harry Kleiner och baserat på en historia av Jerome Bixby och Otto Klement. Det är sannolikt också förklaringen till att jag upplevde boken som ovanligt spänningsdriven för att vara Asimov. Eller också har jag fördomar om Asimovs författarskap.
Men om inte annat känner vi igen de huvudsakliga deltagarna i dåtidens sci-fi. Charles Grant är en hemlig agent av den tuffare sorten, mer James Bond än George Smiley, men utan Bonds dumdristighet. Han är inledningsvis närmast sjukligt fixerad vid den vackra Cora Peterson, assistent till den briljante men arrogante Dr. Peter Duval. Tillsammans med ytterligare två personer utgör de hela besättningen på farkosten Proteus, inledningsvis designad för undervattensoperationer.
Samtidigt kan jag förstå att historien tilltalade Asimov som låter en mänsklig kropp på så mikroskopisk nivå likna den oändliga rymden. Att förlora greppet om livlinan i lungalveolerna är lika fatalt som att göra det utanför jordens atmosfär. Den ges också goda möjligheter att diskutera alla de fysikaliteter som blir konsekvensen av att förminska människor till bakterie-storlek. Tid, ljud och ljus uppfattas annorlunda och samtidigt introduceras ett högst påtagligt kamp-mot-klockan-moment. Om blodproppen inte redan hunnit ta livet av den värdefulle vetenskapsmannen lär han definitivt kolavippen när fem pers och en ubåt expanderas till normal storlek på någon minut i hans hjärna.
Även upplösningen känns ganska hemtam. Först ösig action, sedan en utförlig förklaring till eventuella lösa trådar för att understryka hur smart Charles Grant är och så, till sist, det ultimata priset: Cora Peterson. Eftersom blogg-kommentaren tog upp Fantastic Voyage i ett genusperspektiv var jag förstås lite extra uppmärksam på just det i läsningen.
Och så här i backspegeln är det direkt anmärkningsvärt hur störd Grant blir av Cora. Eller snarare det faktum att hon dels är kort mot honom, dels verkar vara mer förtjust i sin chef Peter Duval. Grant får flera gånger påpeka det orimliga i att en kvinna som Cora skulle vara förälskad i en äldre man och Asimov ger henne knappast några pluspoäng genom att framställa hennes dyrkan av Duval som hundlik. Som i så många andra sci-fi-sammanhang förklaras hennes bryska sätt enbart av det faktum att hon är en kvinna i mansvärlden och det dröjer inte länge innan Grants uppvaktning ger resultat.
Här upprätthålls alltså bilden av att en kvinna enbart är brysk för att hon är van att inte bli tagen på allvar, inte för att hon är hjärtligt less på att bli uppvaktad på exakt det sätt som Grant försöker med. Och även om hon är en kompetent yrkeskvinna innehåller framställningen gärna tillägg som fokuserar på hennes utseende eller att det första hon gör efter att ha ramlat är att rätta till frisyren.
Men i likhet med annan äldre sci-fi ger det samtidigt historien en lätt nostalgiskt rar touch och det är faktiskt en ganska fantastisk resa som vi får följa med på. Fortfarande klart läsvärd skulle jag säga.
Rörliga bilder och tryckta ord 