Ant-Man and the Wasp (2018)

Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.

För egen del hade jag sannolikt haft lite svårt att ställa om i skallen, ety detta är en film som till atmosfär påminner om den första Ant-Man. Ganska lättsam och humoristisk med andra ord, även för att vara en Marvel-rulle.

Den tonen sätts ganska så omedelbart när det visas vad Scotty Lang pysslat med under sina dagar i husarrest efter att ha blivit dömd för det han tog sig för i Civil War. Definitivt inte suttit och grubblat sig tokig på vad som gick fel i alla fall. Istället gonar han ned sig ännu mer i rollen som Roliga Pappa och gör sitt eget hus till dottern Cassies privata lekborg. Cassie som förstås är söt, lillgammal, klok och fullt på det klara med att hennes pappa är en Schysst Snubbe (det är ju Paul Rudd, vad hade vi förväntat oss?!).

Men hur det nu är, blir Scotty än en gång indragen i äventyr tillsammans med Hank Pym och dottern Hope van Dyne. Under sitt tidigare korta besök i kvantdimensionen har han nämligen skapat kvantförvecklingar (”Do you guys just put the word ’quantum’ in front of everything?”) tillsammans med Hopes mamma Janet van Dyne som fastnade där för över trettio år sedan. Nu hoppas Hank och Hope att de ska kunna hämta tillbaka Janet. Men de är inte de enda som är intresserade av att använda kvantteknologin som de utvecklat för att kunna genomföra experimentet.

Nå, men det här var väl precis lika trivsamt som första Ant-Man-filmen? Inte lika mycket av en heist-historia den här gången, nu handlar det mer om trängseln att lägga vantarna på Hank och Hopes förkrympta labb (plus att FBI inte ska upptäcka att Scotty konstant bryter mot sin husarrest). Labbet är en rullväskestor sak som under filmens gång byter ägare lika ofta som uselt placerad affärslokal. En kul detalj och effekt även om jag inte kunde låta bli att fundera på om allting inne i själva byggnaden var surrat som på ett skepp eftersom det langas ganska friskt med den lilla kuben.

I Ant-Man and the Wasp har det blivit lite mindre fokus på Scotty och hans kumpaner och lite mer på Hope i rollen som Wasp (fast jag kan inte påminna mig att hon någonsin kallas för det i filmen) eftersom hennes far numera utrustat henne med vingar. En välkommen förändring för min del eftersom jag inte tyckte att det halvklantiga tjuvgänget var särskilt underhållande i första filmen. Nu ligger särskilt Michael Peñas medverkan på en perfekt nivå och jag måste verkligen ge tumme upp till en film som lyckas få med både honom och Paul Rudd. Två av Hollywoods absolut trevligaste snubbar i en och samma film – kudos!

Evangeline Lillys Hope ska väl i någon mån matchas av den kvant-plågade Ava Starr, spelad av brittiska Hannah John-Kamen. Hon är kanske inte superintressant som Marvel-skurk betraktad, men dräkten som förvandlar henne till ”Ghost” är ganska cool. Som en korsning mellan en kendoutrustning och något som skulle kunna dyka upp i Star Wars, ungefär.

Och eftersom John-Kamen har en nigeriansk far, plus att vi också får se Laurence Fishburne dyka upp, kompletterar uppföljaren till viss del det jag hade invändningar mot i originalet – genus- och mångfaldsperspektivet. Inte minst då den klantige skurken (i alla fall jämfört med den förhållandevis kompetenta Ghost) spelas av en svettig Walton Goggins.

Antingen har jag bara vant mig från första Ant-Man eller också har filmteamet, med regissören Peyton Reed i spetsen, denna andra gång faktiskt hittat en bättre balans vad gäller både humoristiska element och effekter. För visst finns det något fascinerande med både bilar i leksaksformat och tvåmeters Kitty-Pez-automat. Däremot hade jag kanske blivit mer imponerad av eftertexternas miniatyr-återskapande av vissa filmscener om det inte varit för att jag såg exakt samma sak i Game Night som kom tidigare samma år.

Kompetent och stabil popcornunderhållning – det Marvel gör allra bäst.

Annons