X2: Våldsamheter i korthet (2000 & 2019)

Snatch (2000)

”Is that a tea cozy on his head?”

Nå, ett lik minus en underarm men plus ett skotthål genom sagda tehuva är inte det mest makabra, surrealistiska eller ens våldsamma med denna historia. Om jag säger att den är signerad Guy Ritchie framstår detta faktum inte ens som särskilt anmärkningsvärt.

Snatch är uppföljaren till Ritchies hyllade debut Lock, Stock and Two Smoking Barrels från 1998. Uppenbarligen var varken kritiker eller publik ännu trötta på det numera hyfsat välbekanta stream of conciousness-Ritchie-sättet att berätta en historia som innehåller åldrade gangsters, korkade småbusar, boxning och en eftertraktad diamant. Ett par kritiker kommenterade dock redan när det begav sig att regissören och manusförfattaren egentligen bara filmat samma historia om igen och det dessutom med (till viss del) samma skådisar – Jason Statham, Alan Ford, Vinnie Jones och Jason Flemyng.

Sedan 1998 hade Ritchie dock kommit upp sig i smöret rejält, vilket innebär att han inte bara kunde gifta sig med den tio år äldre Madonna Louise Ciccone detta år utan också locka Brad Pitt till rollen som den stridslystne boxaren ”One Punch” Mickey O’Neil.

Men en enda väldeffad och tatuerad Brad Pitt gör ingen film. Jag blev överraskande förtjust i Lock… men vet inte om det bara är upprepningen som gör att Snatch inte alls är lika underhållande. Absolut, jag inser vilket arbete som ligger bakom att introducera alla från början lösa trådar och sedan successivt väva ihop dem till en helhet, men jag blir trots detta inte tillräckligt imponerad eller fascinerad.

Och jo, nog är det hela lite för välbekant för att vara riktigt underhållande. Presentationen av den avslutande boxningsmatchen påminner alldeles för mycket om det inledande diamantrånet (där det omedelbart är tydligt att de judiska diamanthandlarna inte är vad de ser ut att vara). Vinnie Jones monolog om hur våra korkade småbusar påminner om manliga genitalier skulle kunna vara plockad direkt från en Tarantino-rulle. Minimal andel repliker som uttalas av kvinnor. Det händer lite för många gånger att någon säger typ ”Men hur i hela helvete ska vi kunna hitta igen en livsfarlig ex-KGB-snubbe?!” och så ringer telefonen med beskedet om att det står en livsfarlig ex-KGB-snubbe på nedervåningen. Det jag faktiskt blev imponerad av var dock sekvensen där Ritchie korsklipper två väldigt olika jakter som dessutom slutar väldigt olika för det tilltänkta bytet.

Snatch var ok för stunden men som sagt lite för välbekant och repetitiv för att vara genuint underhållande.

The Art of Self-Defense (2019)

Casey Davies är van att vara den udda fågeln i sociala sammanhang. Hans kompetens är mer anpassad för arbetsuppgifterna som revisor än avslappnat häng med kollegorna, för att uttrycka det milt. Vad hans kompetens inte heller är särskilt anpassad för är att bli brutalt nedslagen efter ett besök till närbutiken för att köpa hundmat. Casey blir efter detta om möjligt ännu mer osäker på både sig själv och sin omgivning. Han törs knappt gå utanför dörren.

Men en dag tar han i alla fall en promenad och passerar då förbi en karate dojo. Av någon anledning får Casey för sig att han ska se vad det är för något som pågår inne i lokalen och blir fullkomligt trollbunden. I dojons bestämde sensei hittar Casey alla manliga förebilder han någonsin kunnat önska sig och han blir snabbt en av mästarens allra mest hängivna elever. Men det är något outtalat som ligger och jäser i dojon Frågan är om Casey ska få nys om vad när han blir inbjuden till den famösa kvällsklasserna?

Jag börjar snart undra om Jesse Eisenbergs värsta fiende är hans förmåga att välja roller som i allt för hög utsträckning påminner om varandra. Återigen spelar han en sjukligt osäker och stammande ung man. Återigen dyker han upp i en film vars främsta redskap för vad som sannolikt ska passera för ”humor” är indie-deadpan-greppet. Det vill säga att flera olika rollfigurer får säga allehanda uppseendeväckande saker medan deras minspel och kroppsspråk på intet vis antyder att det är något uppseendeväckande med det som nyss sades.

Vissa filmer klarar att hantera detta grepp, The Art of Self-Defense gör det inte utan trillar obönhörligt ned i fällan av att vara allt för allvarlig för att vara riktigt rolig men samtidigt allt för full av understatement-humor för att bli ett rejält drama. Den ställer möjligen frågor eller avger påståenden om manlighet, alternativt bilden av densamma, men på ett sådant sätt att det inte känns det minsta intressant.

Nej, Eisenbergs uppdykande allena i huvudrollen är inte anledning nog att hävda att The Art… är någon form av bortglömd pärla eller oslipad diamant. Men för all del, älskar du Eisenberg oavsett vad han dyker upp i kan filmen säkert vara värd en titt.

2 reaktioner till “X2: Våldsamheter i korthet (2000 & 2019)”

  1. Ok Lock stock är bättre men jag vart rejält förtjust i Snatch – visst är det ungefär samma upplägg och Ritchie drar samma karusell runt än en gång men jag gillar de här filmerna med klantiga skurkar oxå är ju Staham med………

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: