alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost
Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.
Samtidigt försöker en liten grupp ryska soldater och civila hitta till fronten för att ansluta sig till armén eller partisanerna efter att tyskarna demolerat deras förband och invaderat deras byar. De ska komma att stöta ihop med Brauns gäng och “spöket” på en ensligt belägen bondgård.
Damn you, IMDb genres! På sajten är The Red Ghost nämligen märkt som ”horror” (bland annat), en benämning som sannolikt därefter letat sig fram till såväl Wikipedia som SFAnytime. Jag hyrde filmen i tron att jag skulle få se en rysk skräckis inför årets Halloween-tema men fick istället en helt vanlig krigsfilm.
Eller ja, vanlig och vanlig… Som alltid är det en fråga om perspektiv. För från och med den 24 februari 2022 ser jag naturligtvis The Red Ghost med nya glasögon på näsan. Filmen är förvisso inspelad redan vintern 2017-18, men uppvisar icke desto mindre ett oförblommerat propagandaperspektiv av en art som det var ganska länge sedan jag såg i krigsfilmer.
Vi har alltså en liten grupp ryssar som förvisso flyr nazisternas framfart över landet, men som är helt inriktade på att ansluta sig till stridande förband. En rollfigur är den klassiskt pladdrige ”skämtaren” (som hjärtans gärna vill hitta bondgårdens gömda vodka) men i övrigt är gruppen rådig, kompetent, sansad och målmedveten. Bland dem finns en gravid kvinna. Det ensamma ”spöket” (spelad av Aleksey Shevchenkov) ackompanjeras av musikslingor och ett berättande som känns igen från både Western- och jidaigeki-film – han är utan tvekan den tyste hjälten, the lone ranger, ryssen som bestämt sig för att döda så många nazister han bara mäktar med.
Mot honom står Hauptsturmführer Braun (spelad av Wolfgang Cerny) som i mina ögon plockat in en jovialiskt sadistisk Hans Landa-vajb i sin officer. Han har alla övermänniskorasens kännetecken, vältränad, en tjock kalufs och en bestämt fyrkantig käke. Men när de bägge männen ställs mot varandra i en förväntad envig råder det givetvis inga tveksamheter kring vem vi ska hålla på. En luggsliten, ärrad och utmattad underdog mot en arrogant, elitistisk fascist. Jag gissar att det inte är någon slump i sammanhanget att fascisten till slut möter sitt öde i form av ett enkelt, ryskt bonderedskap. Eller att den rättrådige underdogen i sin tur möter sitt öde i form av en feg usling till tysk som sovit räv under hela skärmytslingen.
The Red Ghost ramas dessutom in av två liknande scener där de elaka nazisterna trakasserar civilister och ska avrätta en oskyldig skådespelare (”fascister mot artister”). De får förstås sin rättmätiga belöning av spöket.
Produktionsmässigt finns dock inget att invända mot The Red Ghost, filmen känns otroligt välgjord rent tekniskt. Om Wikipedia har rätt kan det till viss del bero på att filmteamet fick göra en ofrivillig Peter Jackson. Det vill säga bygga upp scenerier som sedan fick stå oanvända ett helt år. Därmed ser exempelvis bondgården mycket naturtroget förfallen och insnöad ut. Som vi vet från filmer som den svenska Gränsen är det oslagbart att spela in snö-krigsfilmer i omgivningar som kan bjussa på riktiga snödrivor. Inspelningen skedde bara knappt 15 mil från där den sägs utspelas 1941.
Men som sagt, med dagsläget för ögonen, där vi bland annat fått bevis för att rysk propaganda gärna skäller alla som är emot dem för ”nazister” eller ”fascister” blir The Red Ghost anmärkningsvärd. Illasinnade och på pappret överlägsna nazister mot tappra, ryska civilister som utan att tveka försvarar sitt land med vapen i hand. Filmen är tillägnad den ”okände soldaten”. Med tanke på sanktioner högt och lågt är jag nästan förvånad över att SFAnytime har The Red Ghost kvar i sitt utbud.
Rörliga bilder och tryckta ord 