Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

2 reaktioner till “Bag of Bones (2011)”

  1. Tack men nej tack – gillar inte ens boken speciellt mycket – kändes lite som att King goes Harlekin men det var iofs länge sedan jag läste den

  2. Alltså, tycker att det är en ganska bra roman i perspektivet ”berättar-King” men det blir lite för sentimentalt i slutänden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: