Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Ja, hur ska det egentligen gå för Johannes Pinneberg och hans Emma Mörschel, Lämmchen kallad? Hela spektaklet öppnar upp med den välbekanta tragiken hos ett (allt för?) ungt par som varit lite för heta på gröten och lite för oförsiktiga. När de äntligen tar sig för att göra ett förbjudet besök för att prova ut ett pessar är det redan för sent.

Bröllopet är en rask och borgerlig procedur som inte gör någon glad förutom brud och brudgum. Smekmånadsesan består av tågfärden till Johannes hyresrum i Ducherow där han är bokhållare, ett jobb som egentligen inte alls betalar sig tillräckligt bra för att försörja ett par som dessutom snart ska få barn.

Boken utspelas i Falladas samtid och vi får därmed en inblick i ett Tyskland som fortfarande är en Weimarrepublik men som står i begrepp att inom kort lämna över rikskanslerämbetet till en viss herr Adolf Hitler. Vad mig anbelangar upprepar Fallada konststycket från Ensam i Berlin. Jag blir lika indragen i livet för de unga tu som jag blev av Anna och Otto Quangel. Jag hejjar utan tvekan på Johannes och Lämmchen, eftersom Fallada lyckas måla upp dem som vanliga, hederliga människor vilka dessutom verkar tycka innerligt om varandra. Om än dumdristigt unga för att skaffa familj i ett Tyskland som är märkt av ekonomiska nödtider.

I det avseendet blir Pinnebergs ändå till något av en stereotyp. För visst känner vi igen det deprimerande sluttande planet, där Johannes tvingas till allt fler och större förnedringar för att kunna behålla ett jobb som bara ger mindre och mindre i plånboken. Samtidigt vinner framställningen som sagt på Falladas psykologiska fingertoppskänsla och franka berättande (redan här ser vi alltså hans ”nya saklighet”).

Förutom de förutsägbara individuella konsekvenserna av att tvingas sälja på ackord (Johannes blir knappast en bättre försäljare av pressen, däremot en mer desperat sådan) beskriver Fallada också med osviklig pricksäkerhet hur det påverkar kollektivet. Tidigt i boken finns det risk för att en av tre anställda ska få sparken. Alla tre kommer överens om att stå enade mot arbetsgivaren och hota med att säga upp sig på fläcken om en av dem förlorar jobbet. Men i samma stund som bilan har fallit är löftet förstås glömt av de som kommit undan och solidariteten puts väck.

Så här i backspegeln är det förstås intressant att Johannes vid ett tillfälle kommenterar att för den lille mannen som han själv finns bara två politiska alternativ gentemot storpamparna (de som bor i flotta villor, äger enorma Grand Danois-hundar och förvägrar i det längsta sina tjänstekvinnor deras futtiga mark): kommunisterna eller nationalsocialisterna. Men han är inte lagt åt politisk agitation och i slutänden är han mer eller mindre malen till stoft, nedbruten, av den obönhörliga samtiden.

Andra spännande detaljer är den förhållandevis ingående beskrivningen av det lilla sociala skyddsnät som ändå fanns på plats med krispengar och sjukkassa – när Lämmchen fött sin lille Klimp finns några mark att hämta ut i ersättning. En av Johannes kollegor är också ivrig förespråkare för, samt utövare av, kroppskultur och släpar med sin unge vän på en avklädd kväll i badhuset.

Hur ska… är en bok om den lille mannen och saknar därmed det episkt svepande perspektivet från Ensam i Berlin. Den är heller inte riktigt lika humoristisk, även om det absolut finns beskrivningar och händelser som gör att man drar på munnen. Samtidigt kan det vara värt att veta att det är en av de böcker som gjorde att bland andra Thomas Mann tyckte att det var ok att kritisera Fallada för att vara allt för undfallen gentemot NSDAP när partiet väl kom till makten. Författaren strök nämligen en rejäl portion av innehållet och omvandlade exempelvis en slagsmålsivrig SA-buse till fotbollshuligan. Det i sin tur gjorde att verket kunde komma i nytryck ända fram till 1941 och då vara det främst pappersbristen som satte stopp.

Men återigen har alltså Fallada lyckats leverera en bok som känns äkta, angelägen och med ett synnerligen välplacerat pekfinger på samtidspulsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: