Minns ni det där amerikanska realityprogrammet, ADC – America’s Dumbest Criminals? Nå, även om ni inte gör det är ju programtiteln ganska så självförklarande. Hade motsvarigheten SDC – Sweden’s Dumbest Criminals – funnits, hade Sasan och MC Baboo sannolikt kunnat få en hel säsong för sig själva.
MC Baboo är en aspirerande rap-artist som får veta att han måste bättra på sin street cred om han ska kunna sälja några skivor. Och bästa sättet att göra det på är förstås att vara involverad i brottslig verksamhet, helst av allt begå brott själv. Och då räcker det inte med att han snor cykelbudet Sasans främsta arbetsredskap.
Cykelstölden (och vidare sammanstötningar med MC Baboo) är dock bara den senaste av Sasans alla motgångar. Han har en taskig och bossig chef, som tycker att det är arbetsmiljöbefrämjande att låta kunderna ge sina bud elektriska stötar om leveransen dröjer för länge. Hans flickvän Nellan är en taskig och bossig bitch som dessutom bedrar honom med första, bästa ståuppare som ger henne en komplimang. Hemma i lägenheten finns jycken Janne som i ren uttråkning har satt i sig förlovningsringen som Sasan uppenbarligen lyckades inbilla sig att Nellan skulle ta emot. Janne behöver därmed en svindyr operation eftersom Sasan givetvis är så handfallen inför sitt liv att han inte lyckats skaffa en hundförsäkring.
Sasan behöver alltså mycket pengar och fort, vilket innebär att han går med på MC Baboos allt mer idiotiska påhitt (efter fruktlösa försök att få tillbaka sin cykel). Därmed drar duon också på sig vreden från brutala gangstergänget Sons of Segway.
I rollerna som Sasan och MC Baboo ser vi Simon Garshasebi och Babak Yousefi. De har också skrivit manus till Snälla kriminella tillsammans med regissör Sarah Young och en Johan Wiman (som också har en mindre roll i filmen). Jag förstår att såväl Garshasebi och Yousefi som Young främst har tidigare TV-erfarenhet och tyvärr tycks steget till långfilm ha varit väl mäktigt att överbrygga för dem. Att Johan Glans ställt upp i det här sammanhanget kan tyckas kuriöst innan jag läser mig till att han är gift med Young.
Humorn är generellt sett enkel (för att uttrycka det milt) och synes inte sällan bygga mer på fördomar än stereotyper. Ett fåtal av filmens skämt är i och för sig hyggligt underhållande, synd bara att det kanske bästa (det miljömässigt och socialt oerhört medvetna gangstergänget) påminner väl mycket om den (i mina ögon i alla fall) klassiska Yrrol-sketchen med de två utpressarna som var noga med att använda miljömärkta kuvert.
Men även när det gäller dessa spridda skurar är framförandet och skådespelandet så pass trevande och amatörmässigt att väldigt lite av det landar som det är tänkt. Jag har lättare att se framför mig en YouTube-kanal som får ur sig ett gäng småsnuttar om fler av de olika, men alltid misslyckade, försöken till brottslighet, ungefär i samma anda som På kurs med Kurt. Då skulle jag ha lättare att fördra den något amatörmässiga stämningen. Att det bara var en pandemi som satte stopp för att Snälla kriminella skulle komma upp på biorepertoaren känns fullkomligt världsfrånvänt.
Jag blir heller inte riktigt klok på den tänkta målgruppen med tanke på att en del av humorn är avgjort barnslig till sin natur, samtidigt som det förekommer lite väl mycket svordomar, våldsamheter och ejakuleringsskämt (i och för sig bara ett, men det räcker) för att detta ska vara en renodlad barnfilm. Men jag tror trots allt att tioåringar är i en bättre position att uppskatta de här upptågen än en tjurig femtioårig tant.
Rörliga bilder och tryckta ord 