The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Det enda som fortfarande fyller Amleths hjärta är emellertid Hämnden, så när han hör att en grupp trälar ska skeppas till Fjölnir sällar han sig till dem. Inte en chans att farbrodern kommer att känna igen den orimligt muskulöse och blonde jätten som sin förlupne brorson. Särskilt inte som han alltså låtsas vara en träl, den lägsta av de lägsta. Ödets krafter synes stå Amleth bi, men frågan är hur pass distraherad han blir av den vackra medträlen Olga av björkskogen.

Efter att ha gått på ganska rejäla pumpar i och med regissör Robert Eggers tidigare The VVitch och The Lighthouse förhöll jag mig en smula…avvaktande inför The Northman. Trailen såg för all del lovande ut, men man vet ju aldrig… Av dessa tre skulle jag emellertid säga att The Northman utan tvekan är den mest lättillgängliga. Här finns i alla fall en regelrätt historia som berättas, vilken bygger på en legend som bland annat skrivits ned av den danske 1100-tals-historikern Saxo Grammaticus i hans Gesta Danorum. Det torde inte vara någon större hemlighet att legenden om Amleth också ligger till grund för Shakespeares Hamlet.

Alexander Skarsgårds uppenbarelse har dock mer gemensamt med Robert E. Howards Conan än en depressionsbenägen dansk pojkprins. Filmproduktionen ska tydligen ha haft konsulthjälp av Uppsala-arkeologen Neil Price men jag har trots det svårt att komma ifrån intrycket av att de som ställt upp sig framför kameran är ett gäng extremt upptrissade LARP:are. Eggers lyckas helt enkelt inte sälja in det som händer som något naturligt. Istället tycks regissören ha överdoserat på inspirationskällor som Midsommar, Excalibur, LOTR, evinnerliga Hamlet-versioner och Hrafn Gunnlaugssons klassiska korp-filmer. Allt jag ser är uppdaterade versioner av populärkulturella omstöpningar på omstöpningar av bärsärkar och fruktbarhetsritualer. Än en gång misslyckas den där Eggers-stämningen med att gripa tag i mig, vilket får till följd att jag gång efter annan känner behov av en skämskudde stor nog att täcka båda Island och de överambitiösa LARP:arna.

Fotografiskt kan jag dock inte klaga allt för mycket, Jarin Blaschke gör ett bra jobb med att skapa en om inte annat snygg film. Den är också redigt våldsam om man nu är ute efter sådana detaljer. Skarsgård får i princip skalla en annan snubbe till döds. Tyvärr är The Northman också, i likhet med Eggers övriga produktioner, så medveten och gravallvarlig att den ibland blir skrattretande pretentiös. Vilket i kombination med de spott-vrålande och gutturalt grymtande rollfigurerna är en anledning till att jag famlar efter den där skämskudden. Musiken består i alldeles för hög grad av någon slags strupsång.

Det är för mig högst oklart varför alla inblandade ska prata engelska med någon slags märklig ”skandinavisk” brytning. Alla som klagade på “italienskan” i House of Gucci har en moralisk plikt att göra detsamma nu. Det underlättar förstås inte att replikerna ofta låter som något Snorre Sturlasson hade kunna klämma ur sig: ”Jag är Amleth Björnulven, son till Aurvandill Korpakonungen. Jag är en storm av järn och stål. Mitt hjärta är fyllt av hämnd.” Eller att Ethan Hawke och Nicole Kidmans välkända nunor framstår som en smula malplacerade i sammanhanget.

Men för all del, The Northman borde ha enormt potential bli en långlivad favorit i kretsar som ondgör sig över dagens metrosexuella mjukismän och syltryggar. Som drömmer sig tillbaka till en tid när den starke med svärdet formade sin värld och maktöverföringar var enkla, våldsamma samt omedelbara.

Annons

8 reaktioner till “The Northman (2022)”

  1. Mulitplicerar du diit betyg med 3 hamnar du på mitt. Jag förstår dock din känsla om filmen. Hamnar man i det spåret rullar det på av sig självt o filmen blir som den blir.

  2. Jo denna gång men efter att ha läst din text inser jag att om humöret varit annat hade det istället blivit en Monty Python känsla istället. Riskfylld film som balanserar på en knivsegg.

  3. Oj, men ja, jag förstår också hur du upplevde filmen. Jag var nog mer inne i handlingen, än utanför analyserande av dialekter, referenser och bakgrund av filmen. Det kändes som att den var en klockren 4/5 först, men sedan sjönk den ett snäpp ganska snabbt vilket i sig inte är superlyckat. Fallet stannade vid 3+/5 i min recension, vet inte om den kommer falla mer inför årssammanfattning… 🙂

    https://fripp21.blogspot.com/2022/06/the-northman-2022.html

  4. @Henke: Jag kan tänka mig att sänkningen också består lite i att det efter ett tag stämningsmässigt blir samma samma?

  5. @Sofia: Ja, fyran som senare sänktes till en 3+ var alltså direkt efter jag sett hela filmen respektive dagarna efter…

    Men visst, stämningen i filmen höll en jämrande likformig nivå hela filmen igenom. ”Quality of life” var det ont om på den tiden! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: