Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

För att göra det hela ännu mer pikant är familjen Lords granne, C.K. Dexter Haven, också Tracys ex-man. Något som retar gallfeber på Tracys presumtive make, George Kittredge, inte minst eftersom han har ett enormt klassmindervärdeskomplex gentemot hela den värld Tracy tillhör – High Society.

High Society är musikalversionen av pjäsen från 1939 som blev film 1940, The Philadelphia Story. Vad jag kan läsa mig till (jag har alltså ännu inte sett ”originalet”) verkar det som om musikalen verkligen har slätat ut och oljat in så många rynkor som bara är möjligt för att den ska glida ned utan något som helst motstånd i publikens trånga svalg. I The Philadelphia Story är det exempelvis Dexter som till och med ljuger om vilka Mike och Liz är, för att kunna smuggla in dem på bröllopet för hans ex-fru och George.

I både pjäsen och den första filmen var det Katherine Hepburn som spelade Tracy. Trots att Grace Kelly (i sin enda musikalroll) är överjordiskt vacker (i sanning den gudinna alla filmens män påstår att hon är) och charmig som tusan kan jag tänka mig att Hepburn kunde bidra med lite mer bett. Kelly försöker efter bästa förmåga att skälla ut både sin ex-make, reportern Mike och sin otrogne far men resultatet låter mer flickaktigt truligt än riktigt eldfängt.

Och tyvärr, i mitt svalg fastnar definitivt musikalens hårresande åldersskillnader. I 40-talsfilmen matchas Katherine Hepburn (född 1907) mot Cary Grant (född 1904), James Stewart (född 1908) och John Howard (född 1913). Musikalen ger i sin tur Grace Kelly (född 1929) ett val mellan Bing Crosby (född 1903), Frank Sinatra (född 1915) och John Lund (född 1911). Känns inte jättefräscht, särskilt inte som det redan från början är övertydligt att det är Bing Crosby som (återigen) kommer att stå vid Kellys sida innan det hela är över. Och då har jag inte ens kommit till hur Crosby sjunger frasen ”Little one, why do you tarry?/Little one, when may I marry you?” för då tolvåriga Lydia Reed som spelar Tracys lillasyster Caroline…

Men vad vet jag, efter lite påläsning visar det sig att gamle Bing hann ha förhållanden med tre olika modeller och skådisar (däribland Kelly) mellan 1952, då hans första fru dog, och 1956 då han gifte om sig med Kathryn Grant. Och lika deprimerande som föga överraskande var förstås alla fyra kvinnorna ungefär i Kellys ålder, det vill säga nästan 30 år yngre än smörsångaren.

Musiken är uteslutande skriven av Cole Porter, vilket förstås inte smakar illa alls. Välkända sånger i mina öron var främst “True love” och “Well, did you evah!” där den senare sticker av en smula textmässigt eftersom den är skriven för en helt annan musikal. Men i sista sekunden kom man på att musikalen saknade en duett mellan Crosby och Sinatra och hellre än att försitta en sådan chans, kastade man alltså in “Well, did you evah!”

Vad som däremot också fastnar lite i svalget är att musikalen, förutom Crosby och Sinatra, dessutom plockat in Louis Armstrong och hans orkester. Själva musiken är det förstås inget som helst fel på, men när Crosby hälsar på Armstrong med frasen ”Good to see you, boy!” är det inte utan att jag PK-studsar till. Och låten “Now you has Jazz” går ut på att Crosby ska tala om vad jazz är för något medan Armstrong står precis bredvid, vilket känns en smula förmätet för att uttrycka det milt. (Fun fact: Detta fråntar emellertid inte låten äran av att eventuellt vara första gången begreppet ”rock and roll” används.)

Återigen kan jag förstås inte jämföra med 40-talsfilmen men för min del gör musikalen det också väl enkelt för sig när det gäller både karaktärsutveckling och kärleksaffärer. Tracys stora personlighetsbrist sägs vara att hon har allt för höga krav på sin omgivning och är allt för snål med att förlåta personer som trampat snett (som hennes far, exempelvis). Det räcker tydligen med en rejäl fylla för att hon ska göra en psykologisk 1-80 och inse att alla kan göra fel, så även hon.

När det gäller kärleksaffärerna är jag tydligen fortfarande inte tillräckligt musikalhärdad, utan tycker att det faktiskt känns en smula otillfredsställande när Sinatras Mike, två sekunder efter att han sjungit Tracys lov i alla tonarter, inser att kvinnan i hans liv istället är Celeste Holms Liz (som utan tvekan dock gör musikalens bästa rolltolkning). Ännu mer abrupt blir det när Tracy går från ”Mitt bröllop med George är inställt nu när jag har insett att jag inte vill ha en perfekt man” till ”Nu ska jag istället gifta mig med Dexter eftersom jag aldrig slutat älska denna imperfekte man” inom loppet av ett andetag.

Nej, hade casten varit av en lägre valör, kompositören Cole Porter något mindre flink när det gäller både text och musik eller Armstrong lyst med sin frånvaro, hade High Society verkligen inte skiljt sig från vilken dussinmusikal som helst. För det är ju som sagt verkligen inte ovanligt att detta är en genre som spenderar 90% av speltiden på att skapa problem och sedan, i bästa fall, 5% på att lösa dem (resterande procent läggs på flygbilder över Newports påkostade fastighetsbestånd). Skitsamma om det är logiskt eller tillfredsställande, allt publiken anses behöva är tydligen att rätt man och kvinna får varandra i slutänden.

Men de tre elementen (casten, Cole Porter och Louis Armstrong) gör att High Society ändå är se- eller i alla fall lyssningsvärd. Sevärd en gång, lyssningsvärd betydligt fler gånger.

Förhoppningsvis har Filmitch hittat något mindre åldersobekvämt idag.

Annons