Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Men till Calamitys stora förvåning följer Adams utan knot med ända till Deadwood. Det kan bero på att att den hon egentligen fått med sig Adams jungfru Katie Brown, vilken också har artistdrömmar och nu ser en chans att förverkliga dem. Och efter lite inledande krumbukter gör också Katie succé i Deadwood, helt på egen hand. Vilket leder till att Calamity nästan börjar ångra sitt tilltag eftersom hela staden förälskar sig handlöst i den vackra flickan, däribland både hennes bäste vän Wild Bill Hickock och föremålet för hennes egen heta låga, löjtnant Danny Gilmartin.

Framgången för Annie Get Your Gun från 1950 visade att det fanns en publik för musikaler om kvinnliga västernhjältar. Till skillnad från Annie… baserades emellertid Calamity Jane inte på en scenmusikal, den kom istället efter filmen. Betty Hutton är ersatt av lika blonda och nästan lika hurtfriska Doris Day. Hennes ”Calam” är kanske inte riktigt lika komiskt överdriven som Huttons Annie men det är banne mig inte långt ifrån (det obligatoriska uttalet är förstås typ ”Chicagy”). Samtidigt är Calamity en rollfigur som både har skinn på näsan och är snabb att ställa upp när andra behöver hjälp. I fallet Day fäster jag mig emellertid främst vid skådespelerskans garnityr, en tandrad så jämn och kritvit att det ser onaturligt ut till och med i en kuliss-musikal-västern-stad. I det nostalgiska sångnumret “The black hills of Dakota” ser både hennes och Howard Keels (som spelar Wild Bill) stomatolleenden nästintill självlysande ut.

Som synes står själva kärleksförväxlingarna något mer i fokus än i Annie…, där ju Betty Hutton dessutom behövde kämpa med det faktum att hon var en bättre skytt än sin älskade Frank Butler (som för övrigt också spelades av Howard Keel). I Calamity Jane har vi ju två kvinnor – Doris Day och Allyn Ann McLerie — till två män – Howard Keel och Philip Carey – och därmed behöver vi aldrig oroa oss för att det inte ska gå jämnt ut.

Det som dock gör att Calamity Jane överraskar en hel del är relationsbygget mellan Calam och Katie. Calam bjuder in Katie att dela hennes stuga (”We’ll chaperon each other!”) och trots att det förstås inte finns mycket till karaktärsbygge att tala om tycker jag ändå att det blir tydligt hur de två faktiskt gillar och hjälper varandra. Förhållandet, som fulländas med att ”Calam and Katie” målas med blomsterskrift på stugdörren, är så pass övertydligt att det inte är konstigt att filmen blivit mäkta populär i gay-kretsar. Att däremot påstå att Calams avslutande ballad “Secret love” skulle handla om Katie Brown och inte Wild Bill finns det däremot inte någon täckning för i mina ögon.

Så tumme upp på genusperspektivet i det avseendet. Och tumme ned i nästan alla andra avseenden, vilket förstås inte är så förvånande. Inledningsvis påpekar alla att Adelaid Adams ser ut som en kvinna borde, vilket Calam förstås inte gör (”If you crawled out of those deerskins and got dolled up, you might be a passable girl”). När Wild Bill har slut på snärtiga mothugg gentemot sin bästa vän går det tydligen alldeles utmärkt med ”Oh, go fix your hair!” Mot slutet får Calam också tillhålla Katie (efter att i sin tur ha blivit rejält mansplainad av Wild Bill) ”That’s female thinkin’ and nothin’ll get you into more trouble!”

Men för all del, hon behöver i alla fall inte förlora en skyttetävling för att vara värdig en mans kärlek. På det hela taget är Calamity Jane en riktigt charmig 50-talsmusikal och för Doris Day-fansen är både “The black hills of Dakota” och “Secret love” välbekanta örhängen. Själv är jag kanske inte lika såld på Howards Keels prestation, hans röst låter alldeles för medveten och ansträngt artikulerad.

Textningen för personer med hörselnedsättning annonserar allt som oftast ”Upbeat pioneer music” och det är ändå en ganska bra beteckning på hela filmen. En lättsam bagatell men en ganska trivsam sådan. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att se om den.

Hur pass ikonisk har Filmitch varit med sitt musikalval för dagen?

Annons

2 reaktioner till “Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: