Musikalvecka: On the Riviera (1951)

alt. titel: På Rivieran

Om man nu ändå ska sätta sprätt på en sjuhelvetes massa pengar, kan man väl lika gärna göra det på en plats som är ”bright and gay”? Varför inte den franska rivieran? Och när du ändå är där, varför inte passa på att se Jack Martins show på Côte d’Azur?

Jo, det är ganska många som ser Martins show (och uppenbarligen inte alls blir förolämpade av hans överdrivna franska brytning) men det räcker inte för Côte d’Azurs direktör. Om Jack Martin inte kommer på ett nytt och fräscht nummer tills på lördag åker han ut! Vilken tur då att Jacks partner Colette (pardon my french, ”the luscious Colette”…) noterat hur oerhört lik han är den världsberömde (i hela Frankrike?) piloten Henri Duran. Denne har just avslutat en ensamflygning jorden runt, är hot shit för tillfället och besöker som av en händelse Côte d’Azur samtidigt som Jack Martin spelar upp sitt nya nummer.

Där han alltså imiterar Duran och framförallt driver med pilotens tendens att kyssa alla kvinnor som inte är hans egen fru, Lili. Lili är måttligt imponerad men tvingas ändå stå ut med Martin när imitatören hyrs in av Henri Durans kompanjoner för att låtsas vara Duran under mötet med en viktig investerare. Och kanske är det så att hon tillsammans med Martin inser hur mycket hon försummats av sin egen äkta man?

Det mesta i film- och musikalvärlden går ju runt i cirklar men jag undrar om On the Riviera banne mig slog något slags rekord i det avseendet. Som synes är exempelvis handlingen extremt lik den från 90-talskomedin Dave, där Kevin Kline låtsas vara USA:s president och Sigourney Weaver är den försummade hustrun. Manuset till filmen (On the Riviera, alltså, inte Dave) skrevs av paret Henry och Phoebe Ephron, föräldrar till den numera sannolikt mer kända Nora Ephron. Manusarbetet var kanske dock inte så betungande eftersom filmen är en remake på en remake.

Historien spelades först in som Folies Bergère med Maurice Chevalier 1935 och sedan 1941 under titeln That Night in Rio med ingen mindre än Don Ameche som vi ju träffade i tidigare musikalvecko-filmen Moon Over Miami. Men inte nog med det, On the Riviera delar både koreografen Jack Cole och regissören Walter Lang med Florida-filmen.

Rent musikalmässigt är On the Riviera mer återhållsam än Moon Over Miami. Ingen brister ut i sång mitt i en vanlig dialog, utan sång- och dansnumren håller sig till Jack Martins uppträdanden på scen (vilka dock är remarkabelt påkostade). On the Rivieras stora behållning är dock att rollerna som både Jack Martin och Henri Duran spelas av den oförliknelige Danny Kaye. Men till och med Kaye har sina begränsningar. Även om jag inledningsvis njuter av hans komiska tajming och tuppande röst kan inte ens han rädda vad som i grund och botten är en rätt tråkig springa-i-dörrar/identitetsförvirrings-fars.

För det är klart att det måste bli förvirrat om den man som Gene Tierneys Lili Duran blir charmad av är Jack Martin eller hennes egen make. Till det läggs flera lager av typen han-vet-inte-att-hon-vet-att-han-vet. Filmen bränner symptomatiskt nog av sitt absolut roligaste skämt tidigt och det har absolut inget med huvudhistorien att göra (”The magicians wife ran off with his rabbit. He loved that rabbit!”).

Danny Kayes blotta charm gör dock On the Riviera till en något bättre filmupplevelse än Moon Over Miami (även om han större delen av filmen ska låtsas vara en världsvan casanova, vilket inte alls är den roligaste av Danny Kaye-karaktärer). Men den är inte mycket till musikal.

Har Filmitch också hittat något ”bright and gay” för tisdagen?

4 reaktioner till “Musikalvecka: On the Riviera (1951)”

  1. Jodå som du såg var mitt val bådadera.
    Jag har lite svårt för Danny varför vet jag inte riktigt kanske han är lite väl energisk för min smak? Remakes är alltså inte något nytt påfund – suprise.

  2. Låter bra. Ja, Danny Kaye är lika charmig på film som han var gräslig mellan tagningarna. Med tanke på # metoo skulle han kunna tävlat med Harvey Weinstein. Och som förtryckare med Lennart Hyland och Ellen DeGeneres. Har alltid gillat hans filmer men hade han levt och jag träffat honom skulle jag sett till att det blev ett slut på det.

  3. Ibland är det skönt att inte veta för mycket om sina idoler. Bjussar på ytterligare en ”skön snubbe” i det avseendet imorgon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: