The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Jen är en ung gelfling, den siste av sitt slag vad han vet. Han har växt upp bland de mildsinnade mystikserna där den visaste av dem nu ligger döende. Men innan han drar sitt sista andetag ger han Jen ett uppdrag — att fullfölja en profetia och hela den mörka kristallen. Utan Jens insats kommer världen de lever i att för alltid tas över av de onda skeksisarna.

Sedär, en klassisk hero’s journey så god som någon ‘ann. Jag såg aldrig The Dark Crystal när det begav sig, men har så klart sett den kanske ett par-tre gånger sedan dess. Den har aldrig blivit någon jättefavorit, inte heller satt sig i minnet på samma sätt som Hensons senare Labyrith (men det är i och för sig svårt att konkurrera med Jennifer Connelly och David Bowie).

Samtidigt gör det att den här titten kändes ganska fräsch, inte minst för att jag kan jämföra den med Den oändliga historien. Nog för att det märktes att Den oändliga historien hade kostat en hel del kosing att knåpa ihop men intrycket kan ändå inte mäta sig med Hensons gedigna kostym- och dock-hantverk samt överflöd av varelser. Där den tyska filmen lagt allt krut på en jättesköldpadda som sedan placerats i ett hyfsat autentiskt kärr är även The Dark Crystals miljöer levande på ett sätt som var svårt att matcha.

De bokstavligt talat levande miljöerna och gelflingen Kiras (för det är klart att Jen inte var helt ensam i världen) kontakt med dem får mig att tänka på James Camerons Avatar, med den skillnaden att detta är en naturkommuniationsfilm jag faktiskt tycker om. Men The Dark Crystal är förstås ingen särskilt komplicerad fantasyhistoria i det avseendet. Alla goda varelser lever en slags idylliserad hippietillvaro med ohm-mässande, alternativt gladlynt musik. Kosten är givetvis vegetarisk och man befinner sig i största allmänhet i harmoni med omgivningen. I given kontrast mot skeksisarna, som med grisigt bordskick får vräka i sig kött och vars inre stridigheter är mer regel än undantag.

Nu hade ju The Dark Crystal ingen förlaga som kunde komplicera själva historieberättandet, men även rent framställningsmässigt vinner den över Den oändliga historien. Egentligen påminner de ju om varandra i hög utsträckning men The Dark Crystal vinner på att inte göra det alltför komplicerat för sig. Det är uppenbart att Den oändliga historien vill säga något mer och större med sin vagare struktur och öppnare berättande men i den här dödsmatchen finns det en hel del att säga om att inte göra saker och ting onödigt krångligt för sig.

På det hela taget har kostymer och dockor också hållit väl för tidens tand. Det är klart att det syns tydlig skillnad mellan scenerna där Jen är i närbild och då hanteras av dockspelare jämfört med de när perspektivet är längre och han istället spelas av en utklädd människa. Men jag kan tycka att det blir en skillnad som jag ganska snart accepterar inom filmens ramar, inte minst eftersom The Dark Crystal i andra vågskålen lägger sådant som de rovfågelsliknande skeksisarna och deras garthim-insektssoldater.

Nu alltså en fördel, men anno 1982 kan jag förstå att The Dark Crystal inte riktigt var vad publiken hade förväntat sig. Mr. Henson var ju mannen bakom Sesame Street och The Muppet Show — glada, barnvänliga produktioner. Och så får publiken det här på bio — en film som är rejält skrämmande för de allra minsta och som i betydligt större utsträckning påminner om Star Wars än ett knasigt teatersällskap. Som, förutom den högljudda Fizzgig, saknar såväl skämtsamma råttor som pruttande träsk (ni ser, Henson lärde sig i alla fall en läxa till dess det var dags för Labyrinth).

Jag vet inte om det är den här kritiken som gjort att The Dark Crystal aldrig fått någon uppföljare, även om det länge talats om en sådan. Det jag vet är att jag faktiskt fick förnyat gillande för det rena hantverket som lagts ned på The Dark Crystal, både vad gäller berättande, musik och dockor. Har du suddiga minnen av en fjantig och lite pajjig dockfilm som du såg när du var 15 och egentligen alldeles för stor för sådana tramsigheter, ge den en ny chans. Det kan ta några år innan man lär sig att uppskatta kvalitet av det här slaget.

Annons

2 reaktioner till “The Dark Crystal (1982)”

  1. Har varken sett The Dark Crystal eller Den oändliga historien!! Och jag tror tyvärr de tågen har gått mig förbi. Jag står snopen kvar på perrongen… Jag provade Labyrinth när jag och Olof poddade om Bowie och den var väl lite festlig pga av bisarr, men bra har jag svårt att kalla den.

    Nej, om jag skulle se ikapp en fantasy som jag missat är det nog Legend med Tompa som ligger närmast.

  2. Nej, de här sago-fantasy-historierna känns inte riktigt som din grej. Det skulle som sagt möjligen vara om dagens film skulle passa enbart för att det är en snyggt hantverk med dockanimeringen. Legend är väl ingen höjdare, direkt, den heller 🙂 Lite samma stuk, möjligen med mer dragning åt tonårspubliken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: