Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

En annan som också gillar att fantisera är pojken Bastian. Hans pappa är däremot mindre trakterad av sonens “drömmar” och förmanar honom strängt att han inte kan slösa bort sitt liv på att klottra enhörningar i matteboken. Bara för att Bastians mamma är död (relativt nyligen får vi anta) är det ingen ursäkt för att fly från sin plikter eller annat som känns jobbigt.

Men Bastian lyssnar inte på det örat utan fortsätter att fly, vilket leder till att han i slutänden sitter på skolans vind med en stulen bok i knäet — Den oändliga historien. Där träffar han på den modige Atreju, en pojke precis som han själv, men på vars axlar hela landet Fantásiens öde vilar. Landet håller på att slukas av ett stort Ingenting och kejsarinnan ligger dödligt sjuk. Ska Atreju kunna stoppa undergången? Eller ska det visa sig att det egentligen inte alls är ett ansvar som ligger på honom, utan en viss boktjuv?

Dåligt komihåg ifall jag någonsin sett Den oändliga historien gjorde att filmen legat på min radar ett tag. Sångduetten från tredje säsongen av Stranger Things av Giorgio Moroder och Limahls superhit (popquiz hit shot: exakt hur mycket 80-tal är Limahls frisyr?) såg till att filmen hastigt och lustigt hoppade längst fram i kön.

Så suddiga, om ens några, minnen av filmen. Boken minns jag däremot ganska tydligt eftersom jag läste den flera gånger. Kanske inte fantasy på samma nöjsamma nivå som Narnia-böckerna men ändå en läsning som gjorde intryck. Så redan där började väl titten på Den oändliga historien på minus. Lägg sedan till att det är en dock-fantasy-film från mitten av 80-talet och att jag numera knappast tillhör målgruppen. Hade jag sett den 1984 när jag var tolv hade jag sannolikt älskat den. Nu är jag…lite äldre och upplever den främst som otroligt platt.

Till att börja med blir jag med kraft påmind om hur många år av utveckling inom filmberättande som skiljer 1984 från 2020. Hela inledningen är superhit-låten som spelas medan förtexterna rullar mot bakgrund av bjärt färgade moln. Not much fun for little Harpo…

Jag får sedan inte intryck av att Den oändliga historien lägger sig vinn om att publiken ska lära känna varken Atreju eller någon av de andra figurerna i Fantásien. Det innebär i sin tur att när (spoiler alert) Atrejus ponny Artax relativt omgående går ned sig i Sorgmodets kärr bryr jag mig inte särskilt mycket. Jag minns utan problem bokens beskrivning av scenen som betydligt mer känsloladdad trots att jag måste ha läst den senast någon gång på 80-talet. Jag undrar också lite över att filmen avviker rejält från bokens beskrivning av Bastians utseende. Jag har för mig att det faktum att han exempelvis var lite rundlagd var en stor anledning till att han tvekade att ta steget in i Fantásien. I filmen kommer det att hänga på ett mer generellt mod, grundlagt genom pappans kommentarer i början om att inte fly undan sina problem.

Detta, tillsammans med det faktum att filmen bara berättar första halvan av Michael Endes bok och därmed hoppar över en viktig konsekvens av läxan “det är bara fantasin som sätter gränserna”, gör att jag inte blir särskilt förvånad över att författaren kallade filmen för ”Ein gigantisches Melodram aus Kitsch, Kommerz, Plüsch und Plastik” (kom igen, det där fattar man utan att kunna ett ord tyska). Han fick vara med och skriva manus men ville i slutänden dra sig ur när produktionen drog iväg i en riktning han inte alls hade tänkt sig. Sannolikt hade han skrivit på ett ganska uselt kontrakt eftersom han förlorade en stämning mot producenterna där han krävde att de skulle åtminstone ändra titeln på filmen.

Det märks att filmen Den oändliga historien gör massiva försök att översätta den fantastiska boken till ett mer visuellt medium. Tyvärr känns som sagt slutresultatet inte särskilt fantasifullt och det skulle jag säga till största delen beror på att berättandet inte funkar. Samtidigt påverkas förstås titten också av åren som gått. Jag vet inte om lyckodraken Falkors flykt högt uppe bland molnen var supercoolt 1984 men nu ser det avgjort fattigt ut. Det imponerande Elfenbenstornet har reducerats till något som skulle kunna passa på en sammetstavla. Nå, Tempus fugit och allt det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: