Morbius (2022)

Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)

Michael Morbius lider som av en händelse själv av blodsjukdomen han försöker bota, så vad gör varje läkare med självaktning när det 243:e testet innebär ”human trials”? Injicerar dekokten i sig själv förstås! Får experimentet oanade konsekvenser? Vad tror ni? Den utvecklingen är inte hälften så överraskande som det faktum att en blandning av mänskligt och vampyrfladdermus-DNA gör den gode doktor Morbius avsevärt mindre vampyrlik. I alla fall i sin mänskliga skepnad där han går från att vara likblek, tragisk, utmärglad och iklädd svart långrock till att vara sjukt deffad, olivhyad och smyga omkring i vindtygsjacka. Men fortfarande tragisk, enär han givetvis inte har mindre självaktning i egenskap av humanvampyr än självexperimenterande läkare.

Morbius är tredje filmen ut från det så kallade SSU (Sony’s Spider-Man Universe), och har tagit rygg på de två tidigare Venom-filmerna med Tom Hardy. I dagens film får vi hålla till godo med Jared Leto. En man som förvisso rent skådismässigt inte är värd att slicka Hardys Bane-mask ren från pratspott, men eftersom själva filmerna av sådan lättviktig karaktär vet jag inte om det gör någon större skillnad. Jag kan inte påstå att första Venom som helhet är en bättre film än Morbius.

En lämpligare jämförelse skulle i och för sig kanske snarare vara Wesley Snipes Blade-trilogi. Superhjältemässigt är Blade och Morbius till förvillelse lika i det ytliga avseendet att de bägge är vampyrer som antar mänsklig gestalt och kämpar med sin naturliga blodtörst. Och där måste jag nog säga att i alla fall den första Blade-filmen är betydligt mer underhållande än Morbius (som tar sig själv på alldeles för stort allvar). Snipes är också en betydligt coolare gestalt än Leto.

Som film betraktat knallar Morbius på i ganska välkända fotspår och gör det inte onödigt komplicerat för sig. Men jag har väldigt svårt att inte fastna på vampyrdetaljerna. Morbius säger sig känna ett slags släktskap med fladdermöss (enbart vampyrdito eller inte är något oklart) men detta tycks samtidigt ha funnits på plats redan innan han förvandlades av serumet. I det avseendet finns utan tvekan också Batman-kopplingar. Han kanske borde ha hetat Batcula istället?

Morbius kallas tydligen ”the Living Vampire”; innebär det att han är levande, levande död? Så…dubbelt så levande som död? Jag får heller aldrig riktigt klart för mig hur hans krafter fluktuerar. Först tycks det som om han bara genom att dricka syntetiskt blod kan kontrollera dem (för övrigt enklaste kontrollprocessen ever för en superhjälte; Morbius kör i praktiken lite mindfullness-övningar och så är saken klar). Men sedan får jag intryck av att han går in i sin monsterroll oavsett om han dricker riktigt blod (”the red”) eller svälter sig själv. Samtidigt ges intrycket att han kanske också ”får tillbaka” sin sjukdom om han svälter sig. It’s all very confusing… När han använder sin supersnabbhet ser det ut ungefär som ett foto taget med extra lång slutartid och det är oklart om detta enbart ska vara en visuell effekt för oss tittare eller någon slags fysikalisk konsekvens av hans rörelser.

Och fastnar jag inte på vampyrdetaljerna finns goda möjligheter att undra över relationen mellan Morbius och filmens superskurk, eftersom den i princip är en karbonkopia av Charles Xavier och Eric Lehnsherr. Michael Morbius mörka motsvarighet vill få honom att acceptera sitt inre monster och ser mänskligheten som mindre värd. Boskap, helt enkelt.

Så nej, inte särdeles uppfinningsrik måste väl sägas och jag kan intyga att filmen absolut inte vann på en omtitt, snarare tvärtom. Då är minnet av Daniel Espinosas Safe House (en av våra allra första filmspanarfilmer) mer stabilt. Men kvalitetsskillnaden filmerna emellan hänger kanske mer på Denzel Washington vs Jared Leto än något annat.

Vi var flera som såg Morbius den här Filmspanar-lördagen men alla mäktade inte med att skriva om spektaklet. Undras om Jojjenito lyckades hitta en bättre uppskattning för den levande vampyren? Eller kanske Letterboxd-Carl?

Annons