Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!
Men plötsligt en dag sitter en för Anthony helt okänd man i godan ro och läser tidningen i en fåtölj i våningen. Han påstår att han är Annes make, trots att vi tidigare hört Anne berätta för Anthony att hon ska flytta till Paris med en ny man. Och när Anne kliver innanför dörren för att klara upp saker och ting, är hon en kvinna Anthony aldrig sett förut.
Med noll förhandsinformation om The Father skulle man eventuellt kunna tro att detta är en psykologisk skräckfilm. Och det är den ju också i någon mening, eftersom känslan av att förlora sig själv och sina minnen är nog så skräckinjagande. Men med relativt mycket uppmärksamhet från Oscarsgalan 2021, där både Anthony Hopkins och Olivia Colman var nominerade i sina respektive skådiskategorier, var jag redan medveten om att The Father skulle handla om åldrande och demens.
Det innebär dock inte att den känslomässiga effekten uteblir när jag får följa Anthonys allt ökande förvirring och vilsenhet i det som borde vara en trygg vardag. Samtidigt lyckas också debutregissören Florian Zeller tydliggöra även de andra närvarandes känslolägen på ett nyanserat sätt. Det är inga större problem att sympatisera med Olivia Colmans desperata försök att ta hand om sin far, hjälplösheten inför hans mentala nedbrytning, det där förbannade hoppet som alltid ligger på lur för att hugga till så fort Anthony visar minsta tecken på att hänga med i svängarna. Det är heller inga större problem att förstå, men kanske lite svårare att sympatisera med, Rufus Sewells frustration över hustruns oförmåga att inse hur sjuk hennes far är och slita livet ur sig för hans skull. Anthonys sjukdom har satt allas liv i pausläge.
Fransmannen Zeller har regisserat utifrån sin egen pjäs från 2012, La Père. Ibland tenderar pjäsförfattare som blir regissörer att vara lite stela i sitt uttryckssätt, som om de inte riktigt kan ta filmmediet till sig utan behandlar materialet som det fortfarande handlade om en teaterscen. Något sådant märker jag inte av hos The Father, även om filmen är så nära ett kammarspel man kan komma eftersom större delen av handlingen utspelas i den enorma London-lägenheten. Zeller lotsar publiken med säker hand genom såväl rum och korridorer, vilka ibland synes mer som ett labyrintiskt fängelse. Ungefär som Anthonys medvetande, vilket inte är mindre av ett labyrintiskt fängelse. Manuset är otroligt välskrivet, både genom att till synes sömlöst glida mellan trygghet och osäkerhet i Anthonys upplevelser och minnen samt ge honom utrymme att reagera på allt detta.
För den där Oscarsstatyetten är välförtjänt. Jag är den förste att erkänna att jag under de senaste åren ibland känt en smula trötthet inför Hopkins överspel, men av det syns intet i The Father. Istället rör han sig, till synes utan ansträngning och fullt naturligt, mellan sorg, förvirring, ilska, rädsla, paranoia, elakhet och uppsluppenhet. Vi får följa med på hela den vidriga vägen, från distingerad herre i eget hus (or is he?!) till i allt väsentligt ett barn som gråter översiggivet efter sin mamma.
Den där gammelmansandningen har han ju haft med sig ett bra tag men nu utgörs rollen i lika hög utsträckning av hans rörelsemönster och anletsdrag. Scenen där jag för första gången börjar ana att Anthony nog är rejält sjuk är inget mindre än briljant. En statisk kamera följer Hopkins i köket, där han börjar med att förbereda vattenkokaren för en kopp te (men den verkar aldrig sättas på) för att sedan upptäcka ett par kassar på köksbordet som han plockar ur, bara för att till synes ha glömt bort vad han gjorde så fort de är tomma och lite distraherat stoppar den tomma påsen i byxfickan.
Ämnet som behandlas i The Father är överjävligt men jag tycker inte filmen är det. Den låter mig se världen i 90 minuter, filtrerad genom Anthonys allt mer osäkra medvetande, men trots det ger The Father mig inte samma ångestpåslag som Still Alice eller Amour. På något sätt har Zeller, med sina skådisar, skapat en ömsint, medkännande och mänsklig film som ändå berör på bästa möjliga sätt. Om sämsta möjliga livstillstånd.
Rörliga bilder och tryckta ord 