No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fem år senare är Bond solokvist och lever ett undanskymt liv värdig en Jason Bourne på Jamaica. Men inte mer undanskymt än att Felix Leiter kan söka upp sin gamle vän och be om hjälp att ta hand om ett livsfarligt biologiskt vapen, Herakles, som förirrat sig till Kuba. Inte mer undanskymt än att det räcker för Leiter att nämna namnet ”Spectre” för att Bond ska hugga som en kobra. Jakten på Herakles leder inte bara Bond tillbaka till Madeleine utan också till ett MI6 som gått vidare med att exempelvis installera en ny agent under ”täcknamnet” 007.

Jag har ingen stark koppling till vare sig James Bond som filmhjälte eller Daniel Craig som hans senaste uttolkare. Spectre var väl ok som lättsam actionunderhållning även om försöken att skapa något slags ”extended James Bond universe” (utifrån den föregående trojkan Casino Royale, Quantum of Solace och Skyfall) funkade sådär om jag ska vara ärlig. Men det var gott så, klappat och klart. James Band och Madeleine Swann, hand i hand i soluppgången.

Så då är det kanske inte så konstigt att omtaget No Time to Die känns lite trött. Lite stum och håglös. Som om en maratonlöpare fått besked om att hen faktiskt måste fortsätta ett par kilometer till efter vad hen trodde var målgången. Introlåten av Billie Eilish kan ha varit det mest svintrista jag någonsin hört i Bondsammanhang och efter två timmar film infinner sig en viss matthet. Då är det nästan en tredjedel kvar. Om det nu beror på manus eller regi känner jag inget större sug efter att engagera mig i Craigs Bond ännu en gång, vare sig det gäller jobb, kärlek eller krig. Särskilt inte som filmen försöker låtsas som om det vi ser den här gången är något helt nytt, inte minst när det kommer till dagens skurk.

Filmens Wikipedia-sida är fullt av citat som snubblar över varandra i ivern att försäkra oss om att Rami Maleks hämnande ängel är en ”hyper-intelligent and worthy adversary”. M får kommentera att det är en fiende som inte går att ta på, ”floating in the ether”. Men det har väl alltid varit ett ganska typiskt Bondskurksdrag? Och jämfört med Javier Bardems Raoul Silva har Malek tyvärr inte så mycket att komma med. Han försöker sig på en Thanos utan någon större framgång. Jag gillar att han fått plocka upp ett signifikant skurkattribut från Ian Flemings You Only Live Twice, men det är väl ungefär allt.

Dessutom blir det total krock i min skalle när jag väl fattar att Malek ska föreställa åtminstone 10-15 år äldre än Léa Seydouxs Madeleine (det skiljer fyra år dem emellan i verkligheten). Men i och för sig, det är ingen värre ålderskrock än den mellan Seydoux och Craig. Redan i 2015 års Spectre såg den ganska illa ut och den har inte blivit bättre nu, när hon är 36 och han 53. I jämförelse tyckte jag att det i så fall var mycket roligare att titta på det gryende partnerskapet mellan den gamle och den nya 007. Varför skulle vi inte kunna få en fortsättning på franchisen med Lashana Lynch? (Wikipediar mig till att många verkar vilja ha Henry Cavill på posten istället. Kräks lite av leda…)

Så vad finns att alls hämta i No Time to Die? Hyfsat foto. Adekvat, men i längden trist, action. Ett par interna nickningar, dels till en korridor som i mina ögon liknade pistolpipe-introduktionen, dels till On Her Majesty’s Secret Service i både inledning och avslutning. Självdistansen som lät anas när Maleks skurkhåla givetvis måste desarmeras via ett ”overly complicated and intrical switching system” från 50-talet. Och så förstås den kvinnliga datorrösten som meddelar Q: ”Blofeld’s eyeball unlocked”.

Denna senaste Bond-installation är nominerad till ett par tekniska Oscars (Sound samt Visual Effects) och för den svintrista låten…

4 reaktioner till “No Time to Die (2021)”

  1. Jag rasar som bekant av helt andra skäl. För mig var det en bra actionfilm men att kalla detta för en Bondfilm är för mig tveksamt. Fram tom att Ana de Armas lämnar 007 på Kuba är det en bra Bondfilm sedan blir det en ordinär action/thriller som klampar rejält i klaveret. En gåta väcktes när jag såg om rullen – varför ville Malek förinta världen? Plotten var mycket vag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: