alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine
Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.
Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.
Men samtidigt är det lätt att förstå var det där hatet kommer ifrån när vi möter Saïd, Vinz och Hubert. Under natten har det återigen varit upplopp i Chanteloup-les-Vignes, ungefär fyra mil nordväst om centrala Paris. Utbrända bilvrak står lite överallt, polisstationen har blivit attackerad och träningslokalen där Hubert förgäves försökt hålla igång en boxningsklubb är fullkomligt trashad. En ung man, Abdel, ligger i koma efter att ha blivit skjuten av polisen.
Saïd är den lite småkorkade comic relief-slackern, Hubert den som börjat inse att enda hoppet om något slags liv ligger i en flykt från allt och alla. Problembarnet i trion är framförallt Vinz som gärna över på sin Travis Bickle i badrumsspegeln och tycker att det är sjukt coolt att han äntligen kunnat lägga vantarna på ett riktigt vapen. Nu ska alla ge honom lite respekt för en gångs skull. Nu kan han välta Systemet över ända på riktigt. Nu kan han hämnas ”en av de våra”, sin ”broder” Abdel genom att skjuta en snut. Ta revansch.
De tre olika personligheterna känns igen, likaså deras mållösa tillvaro utan vare sig skola (den är i och för sig eventuellt också utbränd), jobb eller annan laglig möjlighet till inkomst. De drar runt på ödsliga ytor och i nedgångna höghus i takt med att de blir bortmotade från sitt förra häng. I mitten av 90-talet främst välbekanta omständigheter tack vare amerikanska filmmakare som Spike Lee, John Singleton och Hughes-bröderna. Därefter har det också stadigt börjat droppa in liknande tröstlösa förortshistorier från andra håll i världen. Men en vinst som bästa regissör i Cannes samma år säger ändå något om hur pass nyskapande Kassovitz andra långfilm ansågs i Europa på den tiden.
Jag vill minnas att jag blev otroligt påverkad av La haine när det begav sig, sannolikt för att den just kändes så rå, trovärdig och ny i det icke-amerikanska sammanhanget. Med dryga 25 år på nacken tycker jag att Kassovitz slice-of-life-film (vi får följa trion under knappa 24 timmar) fortfarande håller. Detta trots att det som sagt inte finns mycket till händelseutveckling. Stämningen bygger däremot en hel del på det svart-vita fotot, en visuell ambition och ett riktigt bra (eller i alla fall passande) soundtrack.
I centrum står dock Vinz där Vincent Cassel i en förhållandevis tidig långfilmsroll levererar en vid det här laget lika välbekant som obehagligt labil intensitet. Hans leverans låter oss aldrig glömma att han har den där revolvern instucken i jeansen och bara väntar på en lämplig ursäkt att hala fram den.
Kassovitz svingar inte vilt med La haine, han vet precis när han ska nita till med högerkroken och var den ska placeras. I den meningen är det en lika effektiv, som förbannad film. Däremot är den som sagt tröstlös i det avseendet att Kassovitz inte ger några som helst svar på hur den här situationen skulle kunna lösas eller ens upphöra. Saïd, Vinz, Hubert och deras gelikar är fast i en evighetsloop av hat, förnedring och uppgivenhet som dessutom aldrig slutar fånga in nya offer.
Rörliga bilder och tryckta ord 