Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Sedda i ett streck lyfter seriens tre första säsonger (plus en bonusspecialare mellan säsong tre och fyra) väldigt tydligt just relationen mellan Holmes och Watson på ett fint sätt. Samtidigt är jag väldigt nöjd över att Steven Moffat och Mark Gatiss lyckades hålla sig ifrån att rollsätta Mary Watson som den som kommer in och bara förstör allt det roliga för den två kumpanerna (en lockelse som Guy Ritchie inte kunde motstå).

I dessa tre första säsonger är Sherlock otroligt välproducerad och lika otroligt välskriven med ett notabelt undantag: andra säsongens The Hounds of Baskerville (även tredje säsongens The Sign of Three är något svagare). Självklart blir det ett mervärde i titten på serien om man är hyfsat välbekant med ursprungsmaterialet men det är långt ifrån nödvändigt för att man ska kunna uppskatta den helt och fullt.

Om du av någon anledning dragit sig för att ta dig an Sherlock (exempelvis är avsnitten förvisso långfilsmlånga men historierna är med råge värda det omfånget) släpp alla sådana förbehåll. Sherlock är utan tvekan värd att ta sig an!

His Dark Materials (2019-2020, 2 säsonger och 16 avsnitt)

Jag var en av alla de som slukade Philip Pullmans trilogi om Lyra Belaqua under andra halvan av 90-talet och hade väl vissa förhoppningar om filmadaptionen som fick titeln The Golden Compass. Peter Jackson hade ju fixat det med LOTR och på det hela taget hade även Harry Potter-filmerna åtminstone kunnat åkalla någon slags stämning från böckerna, om än ojämnt. Men The Golden Compass blev ett magnifikt magplask, sannolikt bland annat för att man misslyckades med att klämma in alla de religiösa och filosofiska spörsmål som böckerna vilade tungt på. Och för att New Line Cinema verkade lite för angelägna att skapa en ny LOTR genom att inkludera både Christopher Lee och Ian McKellen i rollistan.

Men med den nya tidens TV-serie-kultur går det börja hoppas igen – om inte annat lämnar 16 timslånga avsnitt mer utrymme än 113 minuter film. Och på det hela taget motsvarar de två första säsongerna av Jack Thornes (manusförfattaren) His Dark Materials både mina minnesbilder från The Northern Lights och förväntningarna på TV-serien. Det blir förstås en hel del CGI med luftskepp och daemons men det är sällan det stör överhövan, inte minst eftersom övriga scenerier känns rejält påkostade. Svårast är kanske att köpa Iorek Byrnison eftersom han är en ganska massiv gestalt som skådisarna ska interagera med.

Förutom produktionsvärdet har kompositören Lorne Balfe skapat ett mycket trevligt score med ett förtext-intro som jag absolut inte vill hoppa över. Dessutom är rollbesättningen, med lill-järven Dafne Keen i spetsen, också gedigen. Plus i kanten till att den är ganska varierad vad gäller etnisk bakgrund på ett självklart sätt som inte kräver några hänvisningar eller kommentarer.

Det tycks som om man planerar för inspelningen av trilogins sista del, The Amber Spyglass, när de kraftigaste covid-restriktionerna är lyfta. Jag är utan tvekan på, dessa första säsonger gav mersmak.