tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…

I någon mening hade Jonathans liv antagligen varit betydligt enklare utan just denne Sondheim. För han inte bara jämför sig med den store musikal-pionjären, Sondheim sade dessutom vid ett tillfälle ganska snälla saker om Superbia (”Superb lyrics and tune”). Det har naturligtvis lett till att den unge mannen fortsatt slava med en produkt, vars potentiella flygförmåga förefaller allt mer kalkonlik.

Men så är han nu här, en vecka innan sin 30-årsdag och har faktiskt chans till ett slags uppförande som skulle kunna ge musikalen en välbehövlig boost. Det kanske till och med kommer ett par Broadway-producenter och lyssnar! Samtidigt finns det annat som kräver Jonathans uppmärksamhet under denna enda vecka – han saknar ett avgörande sångnummer som han aldrig lyckats knäcka under alla de här åren han jobbat med sin musikal, bäste vännen Michael skulle verkligen behöva Jonathans kompis-stöd och flickvännen Susan funderar på att sluta som dansare för att istället ta ett danslärarjobb som innebär att hon måste flytta.

tick, tick…BOOM! börjar på en liten och intim scen för att snart hoppa över till Jonathans ”verkliga” liv under den aktuella veckan. Och därmed står det klart vad det är för typ av historia: det kommer att vara en föreställning om hur föreställningen kom till. Meta så det förslår med andra ord.

Men redan dessförinnan har den verkliga verkligheten trängt sig på med en kort introduktion av Susan, som spelas av Alexandra Shipp. Jag gissar att (icke okände) regissören Lin-Manuel Miranda och/eller (för mig helt okände) manusförfattaren Steven Levenson kom fram till att man knappast kan räkna med att nutidens Netflix-publik har en susning om vem Jonathan Larson var. Därför startas hela filmen med vetskapen att han, förutom tick…, också var upphovsman till den fabulöst framgångsrika musikalen Rent. En musikal som han själv aldrig hann se framföras eftersom han tragiskt nog avled samma dag som den skulle ha sin första ”Off-Broadway preview performance”.

Jag kan tycka att den här introduktionen är klok att ha med eftersom den är ett enkelt sätt att fördjupa det vi får se. Vetskapen om Larsons för tidiga död och påföljande posthuma framgångar att det hela får en distinkt bitterljuv atmosfär. Vi vet redan att han trots ekonomiska trångmål och motgångarna med Superbia inte kommer att ge upp sin konstnärliga frihet för att ägna sin formidabelt kreativa hjärna åt att skriva reklamjinglar för lågkalorismör. Men vi vet också att han aldrig kommer att få chans att ta del av av sin allra största framgång.

I den mån man har koll på vad Rent handlar om gör det också att de mångahanda hänvisningarna till den epidemi av HIV och AIDS som drar genom New Yorks gay-värld får en ytterligare dimension, utöver att vara ett påtagligt tidsdokument. Vi vet ju att det är denna bakgrund som så småningom kommer att lyftas fram i ljuset.

Med tanke på AIDS-tematiken i både tick… och Rent är det lätt att tro att det också var det som tog livet av Jonathan Larson. Tyvärr är sanningen mer tragisk än så: han hade under en tid lidit av bröstsmärtor men trots röntgen och EKG missade läkarna hans dödliga aortadissektion och avskrev det hela som stress-symptom.

Jag har bara sett Rent i form av filmen som kom 2005 och var då måttligt imponerad. Lyckligtvis blev jag desto mer glatt överraskad av tick… Låtarna är mestadels både lättlyssnade och medryckande. Såvitt jag förstår kommer de allra flesta, om inte alla, från Larsons penna och jag gillar deras språkliga påhittighet och lekfullhet.

Dock ska själva manuset ha krävt en del bearbetning, men Miranda och Levenson har i mina ögon format ett väldigt bra team tillsammans med Larsons grundmaterial eftersom påhittigheten och lekfullheten går igen även i själva framställningen. Scenen där Richard Kinds workshop-ledare desperat försöker hitta något att säga, som den store Stephen Sondheim (spelad av Bradley Whitford) skulle kunna hålla med om, var lika underhållande som den var pinsam.

Meta-elementen funkar också bra på i princip all nivåer, ibland transporteras vi tillbaka till den lilla, intima scenen där vi började, ibland faller hela Diner-fronten undan för ett mer eller mindre klassiskt, storslaget massång- och dansnummer (vilket dessutom tydligen innehåller cameos från New Yorks musikal-grädda).

Som genombrottsberättelse bjuder tick… emellertid inte på särskilt mycket nytt. Larson offrar nästan, men bara nästan, allt (ekonomi, vänner, kärlek) i sin blinda strävan. Den till synes omöjliga dragkampen mellan hungern efter framgång (åtminstone off-Broadway) och bävan inför att behöva pantsätta sin konstnärliga själ (reklamjobb). Ett kreativt genombrott (den avgörande sången) när allt synes förbi. Det avgörande rådet (”Write what you know”) som ska komma att leda till framgång när allt än en gång synes förbi.

Samtidigt fungerar Andrew Garfield med sin pojkaktiga aura (trots sina snart 40 år) föga förvånande bra i rollen som den envetne drömmaren Larson. En person som aldrig riktigt kunna släppa barndomens illusioner om en evigt ung Peter Pan eller landet Oz Smaragdstad. Musikalinramningen gör det betydligt lättare att svälja en del känslomässigt överspel, oavsett om det gäller glädje eller sorg. Han lyckas porträttera någon som brinner med en låga så stark att jag inte kan undgå att fångas i dess ljuskrets.

Fler än jag har låtit sig fångas — Garfield är nominerad till en Oscar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: