Ingemar Fredmans epistlar (2021)

Jag har aldrig varit involverad i rollspelsvärlden även om jag alltid varit nyfiken. Det närmaste jag kommit torde vara de där singeläventyrsböckerna där man tog sig fram i en bok genom att göra vissa val eller slå en tärning.

Men det innebär inte att rollspelsvärlden är helt otillgänglig för gröngölingar som jag. Ett alldeles utmärkt exempel på en produkt som fyller flera syften är Ingemar Fredmans epistlar. Här finns två olika äventyr som tillhör spelet Call of Cthulhu Sverige – Bertholtz kanaljer och Wittnesbörd. De i sig innehåller förvisso så pass mycket godis för oss som är bekanta med Anders Fagers Svenska kulter-värld att det går att finna ett viss nöje i att läsa bara dem. Även om man inte har en susning om vad man ska göra med information av typen ”Att se detta grövre konstverk leder till en Sinnesprövning 1T4/1T8”.

Men dessa äventyr inleds också med sju korta noveller (ibland kanske mer lämpligen kallade vignetter) från Fagers penna. Jag uppfattar att syftet med dem är att försätta spelare och spelledare i rätt sinnesstämning, låta alla komma på banan som är ett tidigt 1900-tals-Norden (titelns lek med ”Fredmans epistlar” uppfattar jag ska anspela på svensk historia mer generellt, inte specifikt ett bellmanskt 1700-tals-Stockholm). Ett 1900-tals-Norden som rymmer outsägliga fasor och då snackar vi inte enbart social misär av typen svältande barn eller alkoholiserade sjöbusar.

Det säger sig själv att novellerna är precis lika njutbara och läsvärda utan att följas upp av ett par spelomgångar. Geografiskt och socialt spänner de över bland annat landsorts-Mjöbäck, varité-Köpenhamn, kyrko-Vasa, universitets-Oslo och slum-Stockholm. Innehållsmässigt finner vi välbekanta detaljer från Fagers svenska Lovecraft-crossover. Som författaren skriver i sitt förord – varför skulle det inte lika gärna kunna finnas Deep Ones vid svenska Västkusten som amerikanska Maine?

Så välkommen till landsfiskaler drabbade av ett mystiskt vansinne, professor Toteps egyptiska mumie, märkliga ritualer och en varelse som sägs kunna hålla en frisk från farsoter. Mot en viss betalning, givetvis.

Men det jag tycker bäst om i den här lilla samlingen är ändå den språkliga och framställningsmässiga variationen. I det avseendet inbillar jag mig att en författare kan ta sig lite större friheter med en novellsamling, där hen har möjlighet att experimentera med sådant som möjligen skulle bli väl tröttsamt i romanform.

Det börjar lovande, med en mockumentär beskrivning av ”Legenden om Ingemar Fredman” skriven av ingen mindre än ”Peter Englund, historiker”. Jag är ju en fullkomlig sucker för den här typen av fejkad historia och blir därmed omedelbart välvilligt inställd till hela konceptet. Sedan fortsätter det med ett dokumentformat där den nyutnämnde landsfiskalen Per Ajax Krantz rapporterar till Landsfogde Blake. ”Nitocris sarkofag” inleds med Fagers Chandlerinspirerade korthuggenhet som ändå lyckas säga så mycket med sitt skissartade anslag. Sedan övergår tilltalet till något slags mellanting av direkt och berättande som fungerade extremt bra i det korta formatet. Mockumentärsuget får ännu lite mer gödning i ”Norges mörka forntid” där jag inte har särskilt svårt att se den akademiska samlingen framför mig. Den bestämda fru docenten Elisabeth Jakobsdotter-Munther tillsammans med sina tjattrande och ifrågasättande manliga kollegor. ”Synvillor” bjussar i sin tur på en mestadels helt intern monolog.

Fager håller utan att tveka även detta korta format i fast hand, läsningen känns i det avseendet oerhört trygg. Huruvida Ingemar Fredmans epistlar får dig att titta lite extra i mörka hörn och undvika Åbrinken efter mörkrets inbrott är en annan femma.

Stort tack till Eloso förlag för recensionsexet.

2 reaktioner till “Ingemar Fredmans epistlar (2021)”

  1. Väntar än på uppföljaren till Svenska kulter men denna skulle kunna duga som snuttefilt under min väntan. Varannan vecka träffas ett gäng under ledning av min lillebror och spelar faktiskt Call of Cthulhu fast då en amerikanska versionen. Har gjort detta i ett par år och det är ett förnöjsamt spel. Eld och dynamit är fin fina verktyg i kampen mot tektaklerna och jag har faktiskt skådat själva Cthulhu i vitögat och överlevt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: