King Richard (2021)

”If you fail to plan, you are planning to fail”

Ett uramerikanskt citat, från en amerikansk hjälte – Benjamin Franklin. Och Richard Williams har verkligen tagit Franklins uttalande till sitt liv och hjärta. Uppväxten i 40-talets Louisiana har gett Richard en stark revanschlust och ett svårmatchat driv, egenskaper han gör sitt bästa för att förmedla till sina döttrar. Då särskilt de tennisbegåvade Venus och Serena. Richard och hustrun Brandy sparar ingen möda inför utsikten att systrarna någon gång i framtiden ska kunna tjäna storkovan på världens tennisbanor. Och apropås det där med planer – redan innan Venus och Serena var födda lade Richard upp en detaljerad plan för hur de skulle bli tennisproffs.

Och om de numera världsberömda systrarna själv får bestämma är deras far en minst lika stor hjälte som gamle Benjamin Franklin. De, tillsammans med systern Isha Price, står nämligen som exekutiva producenter för King Richard och det står snart klart att filmen knappast är ute efter att ta heder och ära av Richard Williams.

Snarare det motsatta. Visst, Richard är envis som en mulåsna, tror alltid att han vet bäst och tvivlar ibland på sin allt övergripande Plan men i det stora hela framstår han som stark kandidat till Århundradets Pappa. Särskilt som man betänker utfallet – ingen kan ju argumentera mot att Williams-systrarna är två av världens mest framgångsrika spelare. Och om King Richard får berätta historien om vägen till den framgången synes den sällsynt jämn. Vad far gör är alltid det rätta.

Absolut, Richard och Brandy får nästan slita livet ur sig innan de får tag på en tränare som ställer upp gratis. Williams-familjen får utstå visst spott och spe när de börjar dyka upp på tävlingar tack vare sin hudfärg och bakgrund (Compton). Men allt som riskerar Planen hänger i slutänden på yttre omständigheter. Ingen av döttrarna gör uppror mot faderns hårda regim, vare sig det gäller moraliska lektioner, skolarbete eller tennisträning. De håller alltid ihop och stöttar varandra, även när Venus gång på gång får chanser som den ett år yngre Serena också suktar efter. Richard lyckas alltid skapa en perfekt balans mellan hård träning och vinnarskalle å ena sidan samt ödmjukhet och instruktionen ”make sure you have fun out there” å den andra.

King Richard berättar dessutom en historia som i likhet med det inledande Franklin-citatet känns otroligt amerikansk. Venus och Serena når (via Richard) enorma framgångar för att de har förtjänat den, genom sitt Driv och Vilja. Eventuell medfödd talang är helt ointressant i sammanhanget. Det filmen inte berättar är exempelvis hur fadern skulle ha betett sig om någon av dem inte varit det minsta sugen på att spela, alternativt kapitalt talanglös. Om någon av tjejerna haft dyslexi som ställde till det för dem i skolan. Men det är klart att det aktuella narrativet gör sig bättre på film, inte minst denna klassiska typ av underdog-sportfilm.

Men ett sådant narrativ är samtidigt inte oproblematiskt, för vad säger det om alla de som inte blivit en Venus eller Serena Williams? Om alla Compton-fäder som förlorat sina döttrar till gängkriminalitet, droger eller prostitution. Har de bara sig själva att skylla? Om de bara velat, hade de också kunnat göra upp en plan som Richard Williams, hålla sig till den med patologisk nitiskhet och sedan skördat lagrarna efter 14 år?

Hade det inte varit för att Williams-systrarnas inblandning i filmen hade det också funnits större anledning att ifrågasätta King Richards både titel och fokus. Nu får man som tittare bara svälja att de velat göra en ovanligt påkostad Fars Dags-hälsning. Hur knepigt det än blir med Richard i blickfånget hela tiden samtidigt som hans döttrar gör det reella jobbet och löper som hjortar ute på tennisbanan. Richard är ju inte så mycket en kung som en drottning-makare. Det skulle möjligen vara det perspektivet som drar en tunn förlåtelsens slöja över valet att göra Richard till huvudpersonen i berättelsen om hans döttrar. Det står nämligen utom allt tvivel att filmen riktar sig till alla svarta flickor som vuxit upp utan några vettiga förebilder. Att då dessutom visa hur de stöttas av en äldre, svart man som tror på deras förmåga är sannolikt inte oviktigt i sammanhanget. Bekräftelsen ”You did it” förändras till sist till ”She did it”.

Tyvärr gör allt detta att verkligheten smakar ännu lite bittrare i tittarens mun om en gör sig lite möda att läsa på. Filmens Richard är i slutänden en mer eller mindre perfekt fadersgestalt, vars kvitto blir döttrarnas framgång både på och utanför banorna. Verklighetens Richard synes ha kunnat vara så hård i sin träning och till och med Compton-gangstas försökte få honom att ta det lite lugnt med tjejerna.

Compton, ja… Enligt sidan History vs. Hollywood flyttade familjen medvetet till Compton för att upplevelsen skulle härda Venus och Serena. I en mycket kort scen antyds både otrohet och ekonomiska bekymmer – Richard ska vara far till minst femton barn, gifte sig 2010 med en kvinna som är ett år äldre än Venus och lär ha ett gäng misslyckade företagsidéer i bagaget. Nog för att Venus och Serena velat hylla sin fars tennisgärning, men här känns det som det förekommit lite väl kraftig skönmålning.

Mitt i allt detta står dock Will Smith med sin skådisgärning och Oscarsnominering. Trots att King Richard inte bjussar på särskilt mycket nytt när det kommer till framgångs-sport-filmer gör Smith ett bra och, inom ramen för rollen, nyanserat porträtt av en man som i någon mening vägrar ta itu med sina egna känslor av underläge och otillräcklighet. Istället kanaliserar han alla sina drömmar om framgång via döttrarna. Och i just det här fallet betalade det sig lyckligtvis.

Andra som tagit emot King Richards serv är Jojjenito och Snacka om film.