Akira (1988)

Efter Mamoru Oshiis Ghost in the Shell var jag sugen på lite mer klassisk anime. Och den enda film som kan konkurrera med Ghost in the Shell (i den västerländska populärkulturen, i alla fall) i det avseendet torde vara Katsuhiro Otomos Akira.

Akira gör arvet till Blade Runner om möjligt ännu tydligare än Ghost in the Shell, genom att förlägga sin handling till 2019. Ett årtal som förstås numera känns lite lustigt eftersom vi är långt från ett sönderbombat Neo-Tokyo. Men det är nog inte förrän den här titten på både Ghost in the Shell (som utspelas 2029) och Akira som polletten trillat hela vägen ned för min del när det gäller det här med science-fiction-årtal. De handlar inte så mycket om förutsägelser kring hur världen kommer att se ut vid ett visst årtal (ni vet, ”om 30 år kommer vi att ha flygande bilar och bara äta piller”) utan att förlägga handlingen till ett årtal som ligger så långt fram att det kan upplevas som fantastiskt. Samtidigt hålla historien kvar i den ”verkliga” världen och inte förvandla den till fantasy.

Alltnog, i Akiras 2019 har man byggt upp ett nytt Tokyo på resterna av det gamla. Staden är ett gytter av påkostade skyskrapor, livsfarligt skräpiga gator och fallfärdiga idrottsanläggningar. Missnöjet jäser på alla håll och kanter, arbetslösheten har exploderat och regimfientliga krafter iscensätter upplopp på daglig basis. Och MC-gänget som leds av Kaneda ligger i ständig fejd med rivaliserande gäng på sant Warriors-vis.

En kväll råkar dock Kanedas kompis Tetsuo ut för en märklig olycka och innan man vet ordet av har Tetsuo tagits om hand av militären. Samtidigt blir Kaneda intresserad av aktivisten Kei, vars motståndsgrupp i sin tur är väldigt intresserade av varför militären är så intresserade av Tetsuo. Ni fattar…

I likhet med första Ghost in the Shell har jag sett Akira flera gånger men det var första gången jag såg filmerna så nära inpå varandra. Visst innehåller även Akira sina existentiella frågor men de ligger snarare på en slags superhjältenivå (hur-ska-jag-kunna-kontrollera-mina-krafter?) än Oshiis mer djupgående funderingar. På det hela taget är Akira tonårsösig action, vilket inte minst signaleras av huvudpersonernas ålder. Motoko Kusanagi är vuxen och har ett jobb, ett uppdrag eller ett kall, beroende på hur man väljer att se det. Kaneda, Tetsuo och de andra är, åtminstone i början, inte stort mer än snorungar som fortfarande går i skolan (på pappret, i alla fall) och uppenbarligen inte bekymrar sig överhövan hur de ska ta sig igenom dagen eller vad de ska göra om fem år.

Just tonårsvinkeln går förstås igen i temat kontrollera-sina-krafter och icke minst i det faktum att Tetsuos kropp mot slutet av filmen genomgår märkliga och monstruösa förändringar (VSB: repliken ”Jag kan inte kontrollera min kropp!”). Vi påminns exempelvis om Anakin Skywalker och The Phantom Menace i betoningen på att det viktiga egentligen inte är vilka krafter man har, utan hur man hanterar dem. På ett sätt skulle man också kunna säga att tonåringssvallandet speglas i mänskligheten i stort – vi har som art aldrig lyckats ta oss förbi det där vårdslösa och obetänksamma stadiet. Ständigt sätter vi foten i samma rännsnara. I det går förstås också att se likheter med Ghost in the Shell – finns det en evolution som kan ge ett mer tillfredsställande resultat än människan?

Men där Ghost in the Shell, inklusive sitt persongalleri, är stram och kontrollerad väller Akira över alla bräddar i många olika avseenden. Det är groteskt och känslosamt och överväldigande. I linje med det innehåller den senare filmen också renodlade skräckscener vilka till min glädje fortfarande är riktigt obehagliga.

Men jag tror inte att Akira skulle ha blivit så pass bra som den nu ändå är om det inte vore för att den i slutänden varken lägger fokus på coola motorcyklar eller läskiga monster, utan på betydelsen av lojalitet, gemenskap och vänskap. Så i någon mening skulle man kunna säga att om Ghost in the Shells raïson d’etre är att ifrågasätta mänsklighet, så är Akiras dito att bekräfta densamma. Trots att vi är vår egen största fiende ligger vår enda chans till räddning i samma korg.

2 reaktioner till “Akira (1988)”

  1. Jag kan inte minnas att jag fick så många filosofiska funderingar i huvudet när jag såg Akira. Jag tyckte mest den var fantastiskt snygg. 🙂 Favoritscenen är när Tetsuo hallucinerar på sitt rum och några leksaker får liv. Obehagsfaktorn.

    Akira

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: