The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Detta luskande leder hertigen till allt fler kontakter med underhuggare till den mystiske ”Shepard”, vars ränksmiderier har drivit Europa rakt in i det stora krig som Oxford med alla medel försökt avstyra. Och när det väl är ett faktum, hur ska han kunna hindra sin egen son Conrad från att ta värvning?

Matthew Vaughns tredje Kingsman-film är som synes en prequel och i blickfånget står framförallt Ralph Fiennes som Orlando, hertigen av Oxford. Mannen som till varje pris vill undvika krig, både för att sona sina egna krigshandlingar och för att uppfylla ett löfte till sin döende hustru. I år, 2022, fyller Fiennes 60 bast och det är fascinerande hur pass kameleontlik hans ålder fortfarande kan framstå. I No Time To Die tycks han lastgammal, trött och sliten i relation till Daniel Craig som är sex år yngre. I The King’s Man är han remarkabelt atletisk och attraherar utan problem den (i realiteten) 24 år yngre Gemma Artertons Polly. Polly, som i sin tur har titeln ”Nanny”, av allt att döma i relation till Conrad som spelas av Harris Dickinson och som blott är tio år yngre.

Nå, men The King’s Man är nu inte filmen som vinner på att publiken sitter och grunnar på sådant som åldersskillnader mellan de olika skådespelarna. Tyvärr känns det för min del som om filmen i slutänden vinner på att man inte grunnar överhuvudtaget.

För om man kan låta bli det (grunnandet, alltså), är The King’s Man full av fart och fläkt. Häftiga kameraåkningar samsas med ett par riktigt coola fajtingscener och manuset lyckas ganska fiffigt knyta ihop verkliga historiska händelser (som Rasputins närvaro vid det ryska hovet eller Zimmermanntelegrammet) med filmens berättelse om en illasinnad konspiration.

Samtidigt försöker The King’s Man göra sitt allra bästa för att vara uppdaterad när det gäller vad man lite slarvigt skulle kunna kalla mångfaldsperspektivet. Djimon Hounsous Shola visar sig vara betydligt mer än ”bara” hertigens chaufför och Artertons Polly säkerställer ett något vettigare genusperspektiv jämfört med The Secret Service och The Golden Circle (tack gode gud för att vi slapp alla hänvisningar till svenska prinsessor som gillar att ta den i tvåan). Fiennes hertig är nog med att påpeka att de stackare som han var med och dödade i rikets namn bara försvarade sitt eget land och att hans och Conrads förfäder var både giriga och våldsamma. Allt detta måste släkten Oxford nu återbetala genom att alltid vara ” gentle men”.

Men här har jag svårt att komma ifrån att det känns som om Vaughn (och medmanusförfattaren Karl Gajdusek) både velat ha Bakewellkakan kvar och äta den. De har anammat främst boerkrigets koncentrationsläger och första världskrigets skyttegravshelvete för att ge The King’s Man en aura av gravitas som helt saknades i de två föregångarna. I någon mening funkar det, i alla fall i så måtto att det förekommer en händelseutveckling som gjorde mig väldigt överraskad med sitt relativa mörker. Fiennes citerar Wilfred Owens dikt ”Dulce et Decorum est”: ”All went lame, all blind;/Drunk with fatigue; deaf even to the hoots/Of gas-shells dropping softly behind”.

Å andra sidan kastar handlingen in boerska prickskyttar som tar Orlandos älskade Emily från honom, tyska soldater som slåss iförda gasmasker vilka får dem att likna skräckfigurer från Resident Evil eller Silent Hill och en president Wilson som glädjestrålande förkunnar att nu är USA äntligen redo att ge sig in i stridens hetta. Med en filmvisning som rullar i bakgrunden skulle man lite ogint kunna se det som att hela första världskriget reduceras till en envig mellan en rakryggad brittisk aristokrat och en galen skurk. Plus att det brittiska kungahuset i någon mening i slutänden synes stå för stabilitet och världsfred.

Kingsman-serien fortsätter att i mina öron alltså att vara en smula tondöv. Samtidigt kan jag inte bortse från att även denna prequel var rätt underhållande. Pluspoäng för ett avsevärt förbättrat genusperspektiv och en maffigt påkostad atmosfär. Men som sagt, inget man ska grunna allt för mycket över.

Då The King’s Man släppts för streaming på Disney+ finns det fler som passat på. Podden Snacka om film och bloggen Fripps filmrevyer exempelvis. Det verkar som om upplevelsen av The King’s Man tjänar på en biovisning…