Inland (2020)

Jo, nog har den vår namnlösa protagonist hamnat i inlandet alltid. I vad som synes vara ett spontanbeslut lämnar hon storstaden, pendeltåg och bubbelhäng med tjejkompisarna för pojkvännen Emils hemort i Lappland (även den namnlös men filmen är inspelad i Arjeplog).

Inom de tre första minutrarna av Jon Blåheds debutfilm har hon packat ihop sina pinaler i ett par flyttkartonger, bilat en sisådär 90 mil rakt norrut och installerat sig i en liten inackorderingslägenhet eftersom hon och Emil, någonstans under de där 90 milen, kom överens om att göra slut.

En i mina ögon både halsbrytande, absurd och ganska rolig upptakt som utan tvekan väcker mitt intresse för vad som komma skall. Särskilt som det följs av en inzoomning på en halvtafflig björnjaktstavla, olycksbådande musik à la Midsommar eller Joker (komponerad av Kali Malone) och fragmentariska klipp av ett nerblodat handfat.

Så vad gör vår Stockholms-expat i Inlandet? Tar första bästa tåg tillbaka till fjollträsk? Icket. Redan här uppfyller historien filmens inledande citat från Elin Willows litterära förlaga – ”Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det till nästa val. Och något sådant är jag inte redo för nu”.

Nej, det verkar som om huvudpersonen helt gjort slut på val-orken i och med den hastiga flytten. För en ny-exad kommunikatör som saknar arbetslivserfarenhet finns inte särskilt många arbetstillfällen i Inlandet men Coop söker alltid folk. Snart får hon också känna av både de positiva och negativa sidorna med att bo i en mindre stad. Chefen Lena är superschysst och lånar henne hela sin Midsomer Murder-box samtidigt som äldre kollegan Laila uppvisar sedvanlig vardagsrasism under samtalen i lunchrummet. Vår protagonist köper vinterkängor (svindyr Fjällrävenjacka har hon redan fått till skänks av Lena), pluggar för körkort, klipper tånaglarna och äter karra i sängen.

Länge hänger jag ändå med Inland eftersom det insprängt i alla den där vardagslunken finns löften eller antydningar om något annat. Men spänningen och förväntan från upptakten och de här antydningarna planar snart ut och förvandlas tyvärr till en långsam, nästintill meditativ, pyspunka. Blåhed, som också skrivit manus, håller för hårt fast i sina halvkvädna visor och till slut blir det inte längre spännande eller besynnerligt utan bara obestämbart och luddigt.

Exempelvis greppet att göra framställningen så pass fragmenterad att det är svårt att hålla koll på hur lång tid som faktiskt gått. Ibland kan vår protagonist inte sova tack vare midnattssolen (den där tappade val-orken inbegrep tydligen valet att investera i ett par mörkläggningsgardiner) för att i nästa sekund klunsa omkring i skogen med snö upp till midjan. Det blir helt enkelt för innehållslöst när hon aldrig tycks välja eller vilja någonting.

Som vanligt gör pyspunkan att jag börjar reflektera över och haka upp mig på detaljer. Som att en hel november och december i Lappland inte lärt huvudpersonen hur man handskas med djupfrysta cykellås (värm nyckeln med en tändare), alternativt fatta att en cykel som stått ute en hel julledighet kommer att vara ganska värdelös som transportmedel (den borde dessutom ha varit begravd i snö). Eller om framställningen helt avstått från att porträttera alla de där träningstimmarna som hon ändå måste ha lagt ned för att till synes inte gå upp i vikt av det ständiga godisätandet.

Men samtidigt är mitt intryck att allt detta är ett resultat av högst medvetna val från Blåheds sida och i den meningen kan jag inte racka ned på själva hantverket Skådespeleriet varierar från bra till helt ok och på det hela taget tycker jag att Irma von Platen gör så gott hon kan i huvudrollen. Tyvärr får hon se sig övertrumfad av Lappland, sommar som vinter, fångat genom Jimmy Sundins kamera. Bildmässigt blir det emellertid lite märkligt att samhället aldrig nämns vid namn eftersom jag gissar att den mycket vackra, men distinkta, placeringen av Arjeplogs kyrka är svår att missa.

Inland är inte en debut i klass med exempelvis Tjuvheder men tillräckligt fylld med fascination och kompetens för att jag ska bli lite nyfiken på vad Blåhed ska hitta på härnäst.