X14: Dennis Lehane (1994-2017)

Även om alla inte känner igen författarnamnet Dennis Lehane har nog de flesta sett minst en film som baserats på hans böcker. De tre mest välkända exemplen torde vara Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Vilket i och för sig är lite intressant eftersom det är tre väldigt olika berättelser från en författare som jag ändå förknippar med en väldigt tydlig stil.

Gone Baby Gone har förvisso Boston-miljön gemensam med Mystic River, detsamma gäller temat utsatta barn. I många perspektiv är Shutter Island den kanske mest udda fågeln i just den här trion med labyrintiska handling och en sjujävla vändning eller avslöjande på slutet. Å andra sidan delar den sin historiska miljö (1950-tal) med de senare böckerna som ingår i den så kallade Coughlin-serien – The Given Day, Live By Night och World Gone By.

Förutom den trilogin, vilken primärt följer bröderna Danny och Joe Coughlin mellan 1918 och början av 40-talet, har Lehane också ägnat sex böcker åt deckarduon Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Bland dem finner vi exempelvis Gone Baby Gone, en bok som ganska tydligt visar upp vad Lehane gör allra bäst.

Den utspelas i Boston, skådeplatsen för det mesta Lehane hittar på (i Live By Night och World Gone By har han dock flyttat till Tampa). Det är ett Boston som i någon mening är både en välsignelse och en förbannelse. Staden är hemma och hemvan samtidigt som den också rymmer en förfärande likgiltighet inför de vidrigheter som människor utsätter varandra för.

Lehane blandar gärna sina ”skurkar”; en del är bat shit crazy, andra utnyttjar lagen för att köra över den lille mannen, vissa är regelrätta maffiabossar medan åter andra ”bara” är genuint egoistiska personer. Den senare kategorin tycks som skapad enkom för modern till den lilla flicka vars försvinnande är upptakten i Gone Baby Gone. Istället för att söka efter sin dotter har hon parkerat sig i soffan framför TV:n och tycker att världen är skyldig henne något. Men oavsett om det gäller skurkar eller de som sätter dit dem, är Lehanes värld sällan svart-vit. Han rör sig gärna i gråzoner, där människor kan göra onda gärningar med goda intentioner eller syften och där till synes ”onda” människor också kan göra gott.

Och, som jag nämnde tidigare, författaren använder gärna utnyttjandet av barn som ett sätt att både brännmärka sina absolut mest avskyvärda skurkar samt genomsyra sina berättelser en känsla av bitterhet, bottenlös tragik och total hopplöshet. I Lehanes värld finns den inga ursäkter för att inte ge barn allt det skydd och den omsorg de behöver. Överhuvudtaget är skyddslösa personer en grupp som författarhjärtat tycks klappa lite extra för.

Huvudpersonerna i Gone Baby Gone är privatdeckarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro. I både deras respektive personligheter och gemensamma relation finns en hel del som är symptomatiskt för Lehane som författare. Bägge är de gråzonsmänniskor, främst i bemärkelsen att de växt upp med, och därmed känner, en hel del av Bostons skummare element. Sådana som vapenhandlaren Bubba Ragowski, vilken dessutom sannolikt är lite för galen för sitt eget bästa. Det läggs stor tonvikt på vänskap och lojalitet. Främst mellan Patrick och Angie förstås men också i relation till andra. Det är sällan värt att offra vänskap på principens altare och lojalitetsbrott straffas alltid på ett eller annat sätt.

De är förvisso bara affärspartners men Patrick älskar ändå Angie med en odödlig glöd. Här liknar han många andra Lehane-män. Antingen föremålet för deras ömma låga är levande eller död tenderar männen att sätta kvinnorna på piedestaler och se Kärleken som det enda rena och goda i deras värld. De är inte sällan beredda att offra nästan allt för den kärleken. Har de en gång haft den här kärleken, och sedan förlorat den, går de genom resten av livet som halva män, trasiga in i själen.

Huruvida Lehane tillåter sina kvinnor att de facto bli de här ouppnåeliga madonnorna pendlar däremot fram och tillbaka. Det ska sägas med en gång att han aldrig gör misstaget att helt förvägra kvinnor skurkrollen. Men det främsta exemplet där jag tycker att han dragit det hela för långt åt andra hållet är fallet Graciela Corrales från Live By Night. Hon blir alldeles för perfekt – underskön, förstående, smart och godhjärtad. Förvisso inget mähä eller våp som måste tas om hand av Joe Coughlin, men hon utrustas heller inte med särskilt mycket agens. Då är Angie Gennaro en bättre kvinnlig förebild, dels för att Lehane låter henne agera mer på egen hand och frikopplad från hennes beundrande Patrick, dels för att hon inte är felfri. I de två första böckerna (A Drink Before the War och Darkness, Take My Hand) är hon gift med barndomskompisen Phil, långtifrån den mest perfekta av makar.

Det skulle förstås kunna vara trevligt att kunna intyga att allt som Lehane skrivit är rent thriller-guld. Tyvärr synes det som om författaren tappat en del av både sin språkliga, psykologiska och miljömässiga fingertoppskänsla allt eftersom åren har gått. I mina ögon är den sista riktigt bra boken The Given Day från 2008. Allt efter det är i bästa fall ok.

Det kanske tydligaste exemplet på den här förändringen är att han gav Patrick och Angie (och Gone Baby Gone) en slags uppföljning i Moonlight Mile från 2010 (boken dessförinnan i serien var Prayers for Rain från 1999). Känslan i Moonlight Mile är som om Lehane valhänt, alternativt motvilligt, har plockat upp sina gamla verktyg men inte riktigt minns vad han ska göra med dem. Berättelsen rullar för all del på, det är inte direkt dåligt skrivet, men det finns ingen utveckling mellan Patrick och Angie, framställningen är övertydlig och vissa personer blir uteslutande karikatyrer.

Men flera av Lehanes böcker innan dess varierar från riktigt bra till freakin’ amazing, så en genuin läsrekommendation utfärdas härmed för dem. Jag skulle nog säga att de mest kända, de som blivit filmer, också är de bästa. Med ett tillägg: The Given Day. Den har hittills inte filmatiserats och jag gissar att en stor anledning till det är den oerhört rika historiska bakgrund som Lehane tecknar. Den antagligen skulle få stryka på foten i en adaption, vilket skulle placera berättelsens själ på avbytarbänken.

Jag har tidigare skrivit enskilda texter om böckerna Mystic River och The Given Day, samt filmatiseringarna av Mystic River, Shutter Island, Gone Baby Gone och Live By Night.

Kenzi-Gennaro-serien

A Drink Before the War (1994)

Darkness, Take My Hand (1996)

Sacred (1997)

Gone Baby Gone (1998)

Prayers for Rain (1999)

Moonlight Mile (2010)

Coughlin-serien

The Given Day (2008)

Live by Night (2012)

World Gone By (2015)

Fristående verk

Mystic River (2001)

Shutter Island (2003)

Coronado: Stories (2006)

The Drop (2014)

Since We Fell (2017)

2 reaktioner till “X14: Dennis Lehane (1994-2017)”

  1. Har läst nästan allt av karln och kan bara instämma rasande bra författare men jag började tröttna kring Live by night. Favoriterna är Mystic river, Shutter island och Gone baby gone

  2. Inga invändningar där från min sida vad gäller favoriter. Skulle dock lägga till The Given Day — otroligt bra historisk roman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: