Gook (2017)

Att ”gook” är ett nedsättande ord på personer med asiatiskt ursprung som användes med förkärlek av amerikanska soldater under Vietnamkriget (men ursprunget verkar ha kommit tidigare än så) visste jag redan och kunde därmed ha vissa förväntningar på en film med samma namn. Däremot hade jag ingen aning om att det kan tolkas som det koreanska ordet för ”land”. Alltså tycks det inte helt osannolikt att skällsordet kan ha kommit från att personer som sagt ”USA” (miguk) på koreanska vilket missuppfattats som att vederbörande istället sagt ”Me gook”.

Alltnog, även om det alltså kan finnas andra betydelser av ”gook”, är dess rasistiska och nedsättande implikationer så pass väletablerade att det känns rätt uppenbart vad en film med den titeln ska röra sig i för härad.

Det jag däremot inte var beredd på var att få en film som i allt väsentligt skulle ha kunnat komma från regissörer som Spike Lee, John Singleton eller The Hughes Brothers när det begav sig på 90-talet. Gook statuerar nämligen mycket tydligt att den utspelas just den 29 april 1992. Varför detta datum, undrar kanske genomsnittlig svensk utan dunderkoll på amerikansk nutidshistoria? Jo, det var det datumet som domen föll i Rodney King-målet. Eller snarare inte föll, eftersom de fyra poliserna blev frikända, vilket ledde till våldsamma upplopp i flera delar av Los Angeles, inte minst South Central.

De koreanska bröderna Eli och Daniel bor emellertid i stadsdelen Paramount där de försöker hålla liv i en liten skoaffär som de fått ärva efter sin far. Vad vi kan se tycks de vara rätt ensamma om sitt etniska ursprung förutom affärsinnehavaren Mr. Kim tvärs över gatan. I övrigt består befolkningen av hispanics och svarta, varav många verkar vara ute efter att ge både Eli och Daniel rejält med stryk.

Det gäller dock inte den 11-åriga Kamilla som hellre hänger i skobutiken än går till skolan. Vi förstår tidigt att Kamillas familj enbart tycks bestå av henne samt syskonen Regina och Keith, plus att särskilt Keith inte alls vill att Kamilla befattar sig med bröderna. Under den ödesmättade april-dagen kommer mycket att hända och bliva uppdagat, både för oss och filmens personer.

Gook gör det inte lätt för sig i starten. Inledningen består av att vi ser Simone Baker, som spelar Kamilla, dansa i slow motion framför ett brinnande hus. Filmen är dessutom i svart-vitt och allt detta slår mig hårt i huvudet med pretto-slagträet. Men när den 29 april väl börjar rulla igång får slagträet vila och stämningen börjar istället påminna om de tidigare nämnda samtida 90-talsfilmerna. Det som kanske framförallt skiljer Gook från sina föregångare är troligen den ibland väl övertydliga tidsmarkörerna – Air Jordans, digitalklockor och personsökare. Att nyhetsrapporteringen från Rodney King-målet ständigt rullar på TV och radio känns inte lika påklistrat eftersom man kan anta att intresset var ganska stort just den dagen i Los Angeles.

Nackdelen med den välbekanta 90-talskänslan är möjligen att det känns ganska givet vart detta kommer att ta vägen. Det är ju få filmer om den tidens amerikanska rasmotsättningar som slutar lyckligt, för att uttrycka det milt. Den enda ingrediens som Gook saknar i det avseendet torde vara Knarket. Annars utgörs filmen i allt väsentligt av arga människor, konversationer där vartannat ord är ”fuck” (ibland ”motherfucker” för att variera det hela en smula), grälsjuk eller rent hotfull stämning samt de allestädes närvarande men ödesdigra vapnen. Ögonblick av varma relationer tycks i sammanhanget primärt fylla syftet att fungera kontrasterande gentemot de ytterligare hemskheter jag som tittare bara sitter och väntar på.

Den givna slutpunkten gör också att jag upplever Gook som lite poänglös. Varför ska jag sitta igenom ännu en film som ännu en gång visar var alla våldsamma rasmotsättningar är dömda att hamna? Förvisso kan jag inte påminna mig särskilt många koreanska rollfigurer i Spike Lees första filmer men för min del hade Gook sannolikt tjänat på att lägga lite större vikt vid just det perspektivet. I nuläget framstår Eli och Daniels situation inte som radikalt annorlunda jämfört med exempelvis Keith och Regina vad gäller faktorer som kan ha med deras bakgrund att göra.

Utifrån titeln hade jag också förväntat mig ännu mer tonvikt på den systematiska och generella rasismen, men det visar sig undan för undan att det finns ett särskilt och personligt band mellan de två syskonskarorna. Inte så att historien i sig blir mindre relevant för den sakens skull, men det blir som sagt ett lite annat fokus på filmen än vad ordet ”gook” signalerar för mig som tittare.

Sedan spelar det förstå också en viss roll att de där tidiga 90-talsfilmerna som i någon mening berättas som slice of life-historier aldrig varit min favoritgenre. Men vet man med sig att man gillade Boyz ’n the Hood eller Do the Right Thing kan Gook absolut vara värt ett försök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: