Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Clay stöter snart på den äldre Tom McCourt och de två gör sällskap genom den härjade staden till Clays lägenhet. När det knackar på dörren är det inte en väluppfostrad zombie som står utanför utan Clays granne Alice som varit tvungen att hugga ned sin egen mor i självförsvar. De tre beger sig norrut för att ta sig till Clays fru och son som han givetvis oroar sig över. Längs vägen upptäcker de nya och oroväckande saker om de blodtörstiga ”phoners” och gestalten som Clay i sina teckningar kallat The Night Traveller. En gestalt som de alla drömmer mardrömmar om.

Stephen Kings har med Cell som synes gjort något av ett omtag på sin egen klassiker The Stand. Samt passat på att i sin förlaga från 2006 peta in lite halvgubbig teknologifrustration – förr i tiden skulle man aldrig kommit på tanken att helt ignorera sin omgivning som man kan göra när man pratar i den där rackarns mobilen!

Men eftersom det dröjde tio år mellan bok och film har den senare varit tvungen att uppdatera både teknologin och inställningen till den rejält. 2016 fanns det ju inte på kartan att en vuxen man inte skulle äga en smartphone (Stephen Kings Clay är alltså helt mobillös) men det löstes som synes förhållandevis enkelt med ett dött batteri.

Så Clay, i John Cusacks skepnad, behöver alltså inte vara teknikfientlig. Bara lite halvt om halvt avstängd och melankolisk. Jag har alltid tyckt att Cusack varit en ganska sympatisk skådis och att hans rollfigurer ofta varit förhållandevis charmiga eller trevliga typer. I rollen som Clay Riddell har Cusack emellertid gått på ren autopilot vad det verkar. Skådisen framstår själv som lätt zombieartad i sin melankoliska uppenbarelse. Inte blir det bättre av att hans Clay är något av ett budgetomtag på rollen som Jackson Curtis i 2012. Alltså den frånvarande pappan som i elfte timmen (bokstavligt talat) tar tag i saker och ting och blir Super Dad©.

Nu är detta i och för sig inte något som enbart Cusack gör sig skyldig till. Hans partner in crime, Tom McCourt, spelas av Samuel L. Jackson och medan jag är den första att vara tacksam över att vi slipper Tarantino-Jackson, är skådisens prestation i Cell så nedtonad att jag nästan glömmer bort att han finns där. Det här generella ointresset eller plattheten präglar faktiskt hela produktionen, varför jag är benägen att lägga skulden vid fötterna hos regissören Tod Williams.

Cell dras med en gråhet i både färgschema och upplevelse som inte känns det minsta över- eller pålagd, utan bara trist. Manuset är skrivet av Adam Alleca och King själv men jag har svårt att avgöra hur stor del av filmens problem som också kan ligga här. King har förvisso inte skördat några större framgångar som manusförfattare men hänger kvalitetsskillnaden mellan bok och film vad gäller exempelvis den kaosiga upptaktsscenen på manus eller regi? Svårt att avgöra, det enda jag vet är att den är helt ok i boken men tyvärr drar åt det nästintill fåniga och skrattretande i filmen. Filmens slut ligger i sin tur på en WTF?!-nivå som inte är till dess fördel för att uttrycka det milt. Jag kan med inte med gott samvete ens kalla det för ”öppet”, snarare ett synnerligen klumpigt försök att både ha kakan kvar och äta upp den.

Så, i sämsta fall trist, i bästa fall ett ”meh”. Inget bra betyg för en adaption på en förlaga som kritikerna tio år tidigare kallat ”glib, technophobic but compelling look at the end of civilization”. Det kanske roligaste i hela titten blev därmed att försöka hitta igen mer eller mindre tydligt uttalade blinkningar till andra skräckfilmer eller King-verk. Själv fick jag som sagt ihop The Stand tillsammans med The Shining, I am Legend, Night of the Living Dead och Mr. Mercedes. Likheterna med typ 70.000 andra zombiefilmer kan vi lämna därhän. I det avseendet kommer Cell alldeles för sent till festen.

2 reaktioner till “Cell (2016)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: