Der Baader Meinhof Komplex (2008)

alt. titel: Baader Meinhof komplekset, Baader-Meinhof, La banda Baader Meinhof, La bande à Baader, Brigadas rojas, The Baader Meinhof Complex

Med tanke på att terroristgruppen i fråga var noga med att hänvisa till sig själva som Rote Armee Fraktion (RAF) kan man fråga sig vad de skulle ha tyckt om att Uli Edels Oscarsnominerade film istället valde namnet som tidningar och allmänhet gav dem. Å andra sidan inbillar jag mig att majoriteten av de som ingick i RAF skulle ha haft betydligt större problem med hur Edel väljer att berätta deras historia.

Själv hade jag nämligen trott att Der Baader Meinhof Komplex skulle vara ett mer apologetiskt verk. Möjligen för att incitamentet jag behövde för att äntligen ta itu med en titt var Jan Guillous allt mer självbiografiska serie Det stora århundradet, där ett par av volymerna ägnar ganska mycket utrymme åt att berätta hur oskyldiga övervakades och kontrollerades av polisstaten Västtyskland på 60- och 70-talen.

Visst berättar Der Baader Meinhof Komplex om inledande polisbrutalitet vid fredliga studentdemonstrationer i slutet av 60-talet. Ulrike Meinhof är till en början en aktivist som uteslutande kämpar genom sitt skrivande. Men ganska snart är filmen fullt upptagen med att visa hur kärntruppen, med Andreas Baader och Gudrun Ensslin i spetsen, bankrånar och bombar sig till politiska ställningstaganden. Eftersom vi får se dem beväpna sig, och det rejält, blir det därmed heller inte särskilt märkligt att polisen knappast tar det försiktigt om det finns chans till en arrestering av någon av medlemmarna.

Samtidigt gör filmen vissa försök för att också beskriva tidsandan runtomkring RAF och deras aktioner. Vänstervindarna blåste starka; för sexuell revolution och anti-imperialism, mot USA:s krig i Vietnam och Israels ockupation av Västbanken. Där den tappar mig en smula är förståelsen för en tidsanda som uppenbarligen var så pass desillusionerad rörande samhällsordningen, att man utan att tveka sympatiserade med personer som dödade poliser i revolutionens namn.

Det är ju en sak att höra Martina Gedeck läsa upp Ulrike Meinhofs manifest om hur män i uniform inte är människor utan bara soldater i kriget mot befolkningen, en annan att förstå hur en så pass stor del av den unga befolkningen som gick på myten om RAF som orättvist fängslade frihetskämpar. Här finns det en möjlighet att Uli Edel hoppar över ett par led i sitt berättande, för om jag räknar rätt bör han ha varit mellan 20 och 30 när allt detta hände och därmed tillhört RAF:s primära målgrupp rent åldersmässigt. Jag tänker att Der Baader Meinhof Komplex kanske minst lika mycket är en film där Edel försöker förstå, belysa eller göra upp med sina egna eventuella sympatier på den tiden.

Jag undrar om det dessutom kan vara så att man som icke-tysk tittare har ett tyst kunskapstapp — i min hjärna lyckas i alla fall inte Der Baader Meinhof Komplex göra tillräckligt tydligt hur händelserna från ’67 och framåt påverkades av det krig som avslutades bara dryga 20 år tidigare. Till exempel var Ulrike Meinhofs pappa medlem i NSDAP och familjen fick lova att flytta från Jena till Oldenburg för undgå att hamna under sovjetiskt styre medan Andreas Baaders pappa tillfångatogs och försvann vid den ryska fronten 1945.

Der Baader Meinhof Komplex är en välgjord film med en hög grad av realism. Den hymlar verkligen inte med de illdåd som begicks i revolutionens namn och kan därmed knappast skyllas för att på något sätt försöka ursäkta det som hände. Själv saknade jag dock som sagt en del sammanhang för att orka hålla egnagemanget på topp under alla dess 150 minutrar.