Judy (2019)

Judy är en film om två olika sorters missbruk, ett kemiskt och ett känslomässigt. Judy Garland, döpt till det betydligt mer oglamorösa Frances Ethel Gumm, drabbades av båda och de hade sannerligen satt sina spår när vi möter den 46-åriga artisten i slutet av 60-talet.

Då hade en osannolikt framgångsrik men extremt skumpig karriär dumpat henne i skatteskulder och ett liv som innebar att kuska runt på turnéer och hotell tillsammans med barnen Lorna och Joey. Men det dröjer inte länge innan till och med den livsföringen upphör att vara ett alternativ och Garland har inget annat val än att låta barnen bo hos sin pappa, managern Sidney Luft, medan hon åker till London för att tjäna lite pengar.

Dottern Lorna ska ha betonat att Garland inte var en tragisk figur, även om hennes alltför tidiga död var en tragedi. Jag är inte helt övertygad om att varken regissören Robert Goold, manusförfattaren Tom Edge eller Renée Zellweger som porträtterar den knappt 50-åriga Garland, skulle hålla med om det. I mina ögon uppmuntrar Judy publiken på flera olika sätt att tycka synd om den härjade kvinnan även om vi naturligtvis också får chansen att glädjas åt hennes (allt för få) triumfer eller glädjeämnen.

Judy visar oss filmmogulen Louis B. Mayer som står tillsammans med den 16-åriga Garland på the yellow brick road och försöker låtsas som om hon kan göra ett val. Antingen foga sig efter branschens krav på allt från arbetsinsats till diet eller också leva sitt liv som en okänd nolla. Kanske en sekreterare vars enda nöje är att gå på bio och drömma sig bort i sällskap med ouppnåeliga filmstjärnor? Vi får intrycket av att Garland redan vid det här laget är så pass kuschad och så pass beroende av publikens jubel att det inte är mycket till val hon erbjuds.

Filmen beskriver en flicka som växer upp i en rutten industri, vilken ”kärleksfullt” ger henne tilltalsnamn som den fula ankungen eller L.B. Mayers ”little hunchback”, talar om för henne att hon är värdelös utan den, och fejkar hennes egen sweet sixteen-fest (”Its a cake. Don’t eat it!”) för pressen så att inspelningsschemat ska gå ihop. Sedan ritar den, utan att darra på handen, ut en spikrak linje mellan den flickan och en äldre kvinna som är oförmögen att möta motgångar utan piller och sprit. Som träder ut på scenen i höggradigt påverkat tillstånd och skäller ut publiken.

Men även om jag vill påstå att Judy i alla högsta grad vill få oss att känna med Garland innebär inte det att den gör henne till ett menlöst mähä. Hon tillåts i slutänden agera som en genuint ansvarstagande mor. Finns det någon slags överensstämmelse mellan filmen och verkligheten kunde Garland av allt att döma vara både cynisk, bitsk och rolig. Zellweger fick såväl beröm som en Oscarsgubbe för sin prestation. Jag tycker att hon är som allra bäst när hennes rollfigur får bli förbannad och med hårda ögon vräka ur sig osande giftigheter. I andra lägen kan jag till viss del hålla med de kritiker som menat att Zellwegers tolkning är affekterad nog att dra uppmärksamheten från både personen och historien. När hennes tunna gestalt mest av allt påminner om en höggradigt nervös ekorre.

På gott och ont gör Garland/Zellwegers centrala gestalt att det inte finns så mycket att uppmärksamma hos de som är fångade i hennes omloppsbana. I rollistan hittar vi exempelvis både Jessie Buckley och Michael Gambon, men de har ärligt talat inte särskilt mycket att arbeta med. Å ena sidan är det förstås smart av Judy att fokusera på den äldre Garland eftersom det kräver en helt annan prestation från rolltolkaren, inte minst röstmässigt. Å andra sidan började jag fundera på om det ändå inte hade kunnat gå att hitta en skådespelerska som skulle kunnat matcha Garland när hon stod på topp. Exempelvis just Jessie Buckley?

Jag tycker nämligen att det är lite synd att vi till viss del tillåts glömma bort hur bra Garland kunde vara som artist innan det hela började gå ordentligt åt pipsvängen. I de musikaler jag till exempel sett med Garland (Easter Parade, Meet Me in St. Louis) har hon ofta varit ett av de starkaste korten. Däremot finns det nog en klar risk att Judy för alltid kommer att påverka vidare tittningar på The Wizard of Oz, nu när förlåten lyfts en smula (som om det iofs inte borde ha räckt med vetskapen om livsfarligt smink och asbest-snö).

2 reaktioner till “Judy (2019)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: