X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Förutom detta är jag inte den första att lägga en hel del av Tremors-äran vid Michael Gross fötter. Han återkommer som överlevnads- och vapenfanatikern Burt Gummer i alla sex uppföljarna och spelar en stor roll för underhållningsvärdet (Gross har givetvis också skrivit ett kort förord till Melvilles bok). Trots sin über-republikanska attityd lyckas Burt ändå alltid vara ganska sympatisk och framstår aldrig som less på eller generad över sin ganska repetitiva uppenbarelse. Istället är han en rollfigur som man kan skrocka både med och över när han för femtielfte gången blir täckt av pumpafärgat mask-slajm och med sammanbitna käkar beklagar sig över att han var ”denied critical need-to-know information”.

En annan sak som alla delarna plockar med sig från originalet är en (men sällan fler än så) förhållandevis stark kvinnlig roll vilket förstås också är sympatiskt. Det är dock något som ska komma surna en smula i de senare delarna. Men mer om det nedan, där jag försökt att skriva lite kort om varje del samt betygssätta dem. För det måste erkännas: jag skulle ha svårt att skriva en fullödigt matig text om varje del för sig. Riktigt så mycket har de inte att bjuda på när jag till skillnad från Jonathan Melville inte kan peppra dem med inspelningsanekdoter om Fred Ward. Häng med, så tar vi oss igenom 30 Tremors-år i sju kliv (och två inlägg).

Tremors (1990)

Jag har redan skrivit ett inlägg om originalfilmen här på bloggen, men jag har nog sett den minst ett par gånger till sedan dess och banne mig om den fortfarande inte är lika underhållande! Jag imponeras fortfarande lika mycket (om inte mer) av hur effektivt historien berättas vad gäller introduktion och upplägg samt särskilt Val och Earls respektive personligheter. Trots att den ändå innehåller ett förhållandevis stort persongalleri lyckas filmen med att skapa en ganska skön känsla för i princip alla inblandade – man får en klar bild över allas relationer med varandra och bryr sig dessutom om hur det ska gå för dem. Finn Carters geolog Rhonda LeBeck är förvisso ingen huvudperson men åtminstone tuff, sansad och handlingskraftig. Tamejtusan om orginal-Tremors faktiskt inte är värd ett litet extra halvt betyg jämfört med mitt första inlägg.

Tremors II: Aftershocks (1996)

Jag antar att första Tremors redan hade nått en viss kultstatus när man knåpade ihop manuset till denna första uppföljare ety den utspelas i en värld där Val och Earl blivit världskända på hela den amerikanska kontinenten för sina äventyr sex år tidigare. Kevin Bacon hade vid det här laget blivit lite för känd, så Fred Ward får dra ett stort lass på egen hand. Vilket han inte gör med någon större entusiasm om jag ska vara ärlig, så hela historien (vilken tilldrar sig i Mexiko den här gången) känns väldigt trött och överspelad. Tills dess att Michael Gross dyker upp och det hela blir ganska förnöjsamt.

Maskarnas livscykel har nu utökats till tvåbenta ”shriekers” som jagar via värmekänslighet och vars rörelsemönster påminner en hel del om Star Wars AT-ST eller ”chicken walkers”. Shriekers har dessutom förmågan att föröka sig asexuellt så fort de får i sig lite föda, så det är ju lätt att tänka sig vad som händer när de bryter sig in i ett livsmedelsförråd. Det hela spelas upp primärt för komiska poänger, så alla former av den spänning som ändå fanns i originalet är puts väck.

Men som sagt, ganska förnöjsamt. Återigen bjuds vi på en hyfsat handlingskraftig kvinnlig geolog i form av Helen Shavers Kate Reilly men hennes roll undergrävs rejält av att hon uppenbart lagts in som ett kärleksintresse för Earl. Plus att hennes stora dragningskraft för hans del inte kommer sig av hennes kompetens, utan av det faktum att hon pysslade en del med ”modell”-jobb när hon var yngre. Aftershocks tycker istället att det är betydligt intressantare att fokusera på odd couple-relationen mellan Fred Ward och Christopher Gartin.

Tremors 3: Back to Perfection (2001)

Burt kommer tillbaka till Perfection (duh, titeln…) men tvingas frustrerat åse hur invånarna fullkomligt negligerat alla de säkerhetsanordningar och varningssystem han installerat åt dem. I deras ögon är det ju ändå 11 år sedan de attackerades och den främsta mask”närvaron” kommer från skojaren Desert Jacks ”Graboid Tours”. Men Burt vet att den som skrattar bäst skrattar sist och det kommer inte som någon större överraskning att maskarna gör en efterlängtad återkomst.

Den här gången kommer de ännu ett steg i sin livscykel, när det visar sig att shriekers kan ömsa skinn och förvandlas till flygande ”ass-blasters”. Namnet kommer sig av att glidflygarna ger sig själva fart (heh…) genom att antända sina explosiva fjärtar.

Trean fortsätter som synes seriens numera etablerade koncept av odd couple (Burt och Desert Jack) samt rejäla explosioner. Tyvärr var tiderna sådana att man också plockat in en hel del fullkomligt undermålig CGI som gör att både uppdaterade maskar och ass-blasters ser ut som om man tejpat fast tvådimensionella bilder på kameralinsen. Samtidigt känns det på något sätt helt i enlighet med B-monster-filmskonceptet och återigen blir det ganska förnöjsamt.

Treans handlingskraftiga kvinnoroll fylls främst av Susan Chuang vars Jodi Chang är neice till originalets Walter (då spelad av välbekante Victor Wong). Men eftersom filmen är vad den heter får vi också återigen träffa Charlotte Stewart och Ariana Richards som mor och dotter. Särskilt Richards Mindy är fortfarande så pass präglad av de tidigare attackerna att hon aldrig tappar huvudet när de prekambriska superpredatorerna kommer tillbaka.

To be continued…

2 reaktioner till “X7: Tremors (1990-2020) #1”

  1. Jag har faktiskt bara sett första filmen men å andra sidan har jag sett den en fyra/fem ggr – minst. B-film som ända inte klantar till till det utan man gör det man kan och har en hel del bra skådisar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: