Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Edit och hennes kollega Maria förestår en “slumstation” som öppnar på själva nyårsafton och vem står där och hänger på ringklockan nära tolvslaget om inte David Holm, deras första “kund”? Uppfylld av sin heliga mission sitter Edit inte bara uppe hela natten och lagar Holms stinkande och TBC-smittade trasa till rock, hon blir också förälskad i den oförbätterlige rucklaren. Om inte annat i någon slags religiös bemärkelse, vilket innebär att hon därefter ständigt försöker övertala Holm att bli en bättre människa. Ni vet, sluta supa, sluta slå sin fru, ta emot Jesus och allt det där.

Men David Holm är som sagt oförbätterlig och vill inte veta av Edits pjoller. Det ska till rent övernaturliga krafter för att få en sådan som han att ändra på sig.

Har jag någon gång läst Selma Lagerlöfs förlaga var det så pass länge sedan att jag inte minns särskilt mycket från den. Absolut inte att det är en slags version av Dickens A Christmas Carol i alla fall, men det blir ganska snart uppenbart (faktiskt fortare än man fattar att syster Edit är en madonna och inte en hora). Nu är det dock inte julafton, utan nyårsafton, där en ande — den kuslige Körkarlen — visar både oss i publiken och David Holm alla de tillfällen i livet då han valde fel väg.

Filmen inledning är lite motsträvig eftersom jag famlar en hel del efter varför syster Edit på sin dödsbädd nödvändigtvis vill ha tag på denne David Holm. Jag vet inte om Sjöström kallt räknade med att alla skulle vara välbekanta med Lagerlöfs historia när det begav sig? Men även om beskrivningen och porträtteringen av den kuslige körkarlen som hämtar de döda i sin vagn är en smula segdragen klarar sig det segmentet riktigt bra på rena, spöklika effekter. Scenen när Körkarlen ska hämta en stackars drunknad på havets botten är riktigt bra gjord, komplett med vajade sjögräs i förgrunden.

Och när vi sedan väl kommer in på David Holms egen historia blir jag faktiskt riktigt engagerad och dessutom tjusad av de ålderdomliga tidsmarkörerna. De kan handla om allt från syster Edits lilla pälsmössa, utrustad med en kokard som stavar “SLUM” eller familjen Holms överdrivna slumkyffe med flottiga tapeter (överhuvudtaget är det svårt att inte vara förtjust i ordet “slum”, vilket förstås används flitigt här. Eller “pjoller”, för den delen) till syster Marias konstaterande att Edit är sjuk för att hon inte kostat på sig en enda “hälsodag” i sina idoga försök att frälsa David Holm.

Körkarlen är en film som i sin helhet skapar en rätt fin balans mellan kuslig eller olycksbådande spökhistoria och den mer sentimentala berättelsen om en mans moraliska livslektion. En man som givetvis blir frälst av en kvinnas kärlek och återfår en annans, enbart på basis av att han nu gråter i hennes åsyn. Skit i svartvitt och stumfilm, får du en chans att se Körkarlen tycker jag absolut att du ska ta den. Om inte annat för att klura på om Stanley Kubrick gjorde detsamma.

Annons