Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Jorge hatar julen av den enkla anledningen att han är född på självaste julafton. Som han säger: hur ska en vanlig unge kunna tävla med det andra ständiga födelsedagsbarnet – Kristus himself? Med en lillebror i samma situation kan jag i någon mån relatera, men minns framförallt kaotiska julaftnar från barndomen när det skulle klämmas in både ”Ja, må han leva” till frukost, födelsedagspresenter, Kalle och hans vänner OCH tomten med julklappar.

Nu hatar vad jag vet min bror inte julen med samma fermitet som Jorge men så har Jorge också en djävulusisk familjesituation att handskas med varje jul. Kidsen går på högvarv, Shrek the Halls går på repeat i DVD-spelaren och frun Lauras högljudda familj krockar ständigt med varandra. Morbror Victor förolämpar sina systerdöttrar och svågern Luiz har alltid någon galen affärsidé som kräver lite ekonomisk backning. Jorges svär-morfar, som brukade tro att han var tomten himself, dyker upp från sin sedvanliga stroke-frånvaro för att kasta någon slags jul-förbannelse över Jorge.

För hur ska man annars tolka det faktum att nästa gång Jorge vaknar upp så är det julafton ett år senare? Samma jävla dag, men utan ett minne av de 364 andra dagarna som förlöpt under året. Och så fortsätter det. Hur ska Jorge kunna bryta den eviga cykeln med att bara uppleva och minnas en enda dag på hela året?

Som synes en lite annorlunda version av det klassiska Groundhog Day-upplägget. I Jorges tillvaro hänger konsekvenserna av allt han gör kvar, han minns bara inte vad det är han har gjort. Det leder i sin tur till en lite allvarligare ton vartefter åren löper på eftersom Jorge känslomässigt befinner sig både tio och femton år efter.

Det som inte funkar till 100% för min del med Jul för jämnan är att filmens olika tonarter inte riktigt synkar. Jag blir heller inte klar över historiens inre logik. Eftersom det som hänt under året påverkar Jorges julafton, men utan att publiken får se det, saknar jag en stadig bas för alla nya julsituationer. I likhet med Jorge är jag hänvisad till familjemedlemmar som kan berätta att ”det här hände i juni” men jag förstår ju aldrig riktigt hur eller varför. Det faktum att julafton också är hans födelsedag blir i slutänden mer av en Deus Ex Machina än något som spelar någon större roll för handlingen (hans julhat hade annars lika gärna kunnat komma sig av tex en traumatisk julupplevelse i barndomen).

Tonmässigt inleder Jul för jämnan i en rätt hysterisk (och inte minst skrikig) National Lampoons-stämning med käbblande släktingar och en Jorge som i Leandro Hassums skor påminner en hel del om Mel Brooks. I princip alla hans reaktioner är uppskruvade till 12 (On the twelfth day of Christmas…), samtidigt som historien som sagt under årens lopp blir allt allvarligare. Jag förstår att Jorge, förutom just på julafton, är något av ett rövhål men jag har lika svårt att få ihop det som Jorge själv har.

I slutänden tycker jag kanske att Jul för jämnan främst var intressant som en annorlunda version av Groundhog Day. Jag får inte särskilt mycket julstämning från filmen. Däremot ett svårartat sug efter att försöka leta reda på Shrek the Halls. Och det är ju inte varje dag jag ser brasiliansk film – tack för incitamentet Snacka om film! (och här kan du lyssna på vad Steffo och Fiffi tyckte om spektaklet).

Bonus: De Familie Claus (2020)
alt. titel: Familjen Claus, Julefamilien, The Claus Family

När jag nu ändå hade väskorna packade kunde jag ju lika gärna ta en liten omväg förbi Belgien på vägen hem. När jag letade efter Jul för jämnan dök det nämligen upp en sökträff på Netflix som såg lovande ut – Familjen Claus. Här får vi bekanta oss med syskonen Jules och Norah som inte känner särskilt mycket av julstämning eftersom julen markerar årsdagen av deras pappas död. Dessutom har mamma Suzanne släpat iväg dem till en ny stad för att börja jobba i en slavliknande kakfabrik. Men här finns å andra sidan barnens farfar, vilken visar sig ha en väl dold hemlighet.

Högoktanig julstämning jämfört med den brasilianska kompanjonen! Julpynt, snö, halsdukar och en tvättäkta jultomte. Sedan vet jag väl inte om själva historien egentligen var så mycket bättre – här finns bland annat ett gäng rätt överdrivna och barnsliga nissar – eftersom den vilar sig tungt mot en lite vimsig sagostämning som inte alltid funkar tillsammans med de allvarligare stråken. Men samtidigt tyckte jag att relationen mellan Jules och hans farfar var ganska fin. Familjen Claus stora styrka var emellertid det fullkomligt förtjusande scoret från tyska kompositören Anne-Kathrin Dern, med tung inspiration från Danny Elfman och John Williams. Perfekt för en julfilm! (Men funkar också utmärkt att ”bara” lyssna på – finns på Spotify.)