The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Men till och med Lelia anar en begraven hund – kan det vara så att Tom inte är särskilt sugen på att umgås med henne? Kan det till och med vara så att Tom kommer med dåliga nyheter men gärna vill skjuta upp otrevligheterna så länge som möjligt? Nåvälan, det kommer han att få gott om tid att fundera på under tågresans gång.

Fast så mycket tid för egna tankar finns inte på ”the christmas train” ety det är tydligen en happening utan dess like där alla passagerare är fullt inställda på att umgås med vilt främmande människor. Konduktören Roxanne ger uttryck för denna den mest amerikanska av drömmar – de som reser med jultåget blir som en enda, stor familj. Hallelujah! Holy shit! Where’s the Tylenol?!

Så innan den första dagen är till ända har Tom hunnit prata med och tydligen lärt känna ett helt gäng människor – den nyfikna Agnes, änkemannen John Kelly, kärleksparet Julie och Steve och filmmogulen Max Powers (bytte inte Homer Simpson vid något tillfälle namn till Max Power?). Plus en gammal bekantskap, hans livs kärlek Eleanor som lämnade honom med krossat hjärta för flera år sedan. Var det någon som sade Julmirakel?

Hade det inte varit för att jag läst thrillerförfattaren David Baldaccis bok som The Christmas Train bygger på är sannolikheten inte särskilt stor att jag hade tagit mig för att se eländet. Samtidigt gav ju boken mig en en aning om vad det var jag hade valt för typ av film. Plus att det faktiskt var ganska intressant att se en så kallad Hallmark-film, alltså en TV-film som är producerad av The Hallmark Channel (föregångaren the Faith and Values Channel ger kanske en hint om kanalens tankemässiga inriktning).

Intressant, ja. Njutbart? Not so much… Det jag blir mest förundrad över är filmens övergripande känsla av overklighet. Det tycks inte som om någon ansträngt sig för att tittaren ska uppleva det som utspelas som trovärdigt eller naturligt. Allt – från skådisinsatserna och interiörerna till CGI-snön – markerar tydligt att detta inte så mycket är en film, som en quick fix av må-bra-känslor och lagom mycket romantik. Jag får intrycket av att det redan från början finns en slags outtalad överenskommelse mellan filmen och dess publik, en överenskommelse som jag (i min Hallmark-okunnighet) tyvärr missar.

Jag skulle inte kalla det för dåligt, däremot genomsyrat av en syntetiskt luftig ytlighet som är direkt obehaglig ju mer jag tänker på den. Efter titten känns det som om jag förätit mig på sockervadd; lätt kladdig och illamående men ändå fortfarande hungrig. Denna känsla påverkar även den annars så pålitliga filmtågsstämningen (lex Tåg är alltid mysigt på film), vilken är lika frånvarande som någon form av substans.

Inte blir det särskilt mycket roligare att se välkända fejs som Dermot Mulroney, Joan Cusack, Danny Glover och Kimberly Williams-Paisley i ledande roller. Ingen av dem (eller ja, deras rollfigurer då) känns heller på riktigt. De är skådisar som kommit till inspelningen hela, rena och nyktra, gjort sitt jobb och cashat in lönechecken. Även skådisar måste ju sätta mat på julbordet och pengar luktar som bekant inte.

The Christmas Train var intressant som upplevelse, ungefär som en Asylum-produktion men det är ingen (jul-)film jag skulle rekommendera någon att se. Är du ute efter lite lättsam och fluffig julmyspys som glider ned lika motståndslöst som ädelmjukostindränkt pepparkaka skulle jag i så fall snarare föreslå att göra Baldaccis bok till julens läsprojekt.

2 reaktioner till “The Christmas Train (2017)”

  1. Trots din text eller kanske tack vare ? blir jag ändå lite smått sugen att se ngn hisklig Hallmark produktion tror effekten blir densamma som dessa religiösa draman som finns lite här o där på Netflix. Man sitter och förundras över vilka människor som gör detta och om någon verkligen finner dessa rullar vara bra

  2. Tja, jag skulle kunna tänka mig att det finns de som finner samma späkningsnöje i att se sådana filmer som folk som bara äter sådant som är nyttigt, oavsett om det är gott eller inte 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: