If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Mja, inte riktigt ändå. För historien som Beale Street och Bank Street och alla deras likar kan berätta handlar inte om vilka unga, förälskade par som helst. Det är gator i USA där det bor afro-amerikaner, en grupp som i det tidiga 70-talet inte hade mycket att sätta upp mot ”the white man” och hans system. Allt är riggat till deras nackdel, från hyres- och jobbmarknaden till rättssystemet.

Så när en kvinna vittnar om att det var Fonny som våldtog henne och en polis kan bekräfta hennes vittnesmål spelar det inte så stor roll att Fonny var långt från brottsplatsen och i sällskap med två andra personer. Eftersom den ena är Tish och den andre en tidigare dömd, svart man.

Barry Jenkins Moonlight var filmen som blev den 89:e Oscarsgalans stora snackis. Men inte främst för att den behandlade ett HBTQ-tema ur en svart, amerikansk kontext. Inte ens för att den relativt lilla indiefilmen blev nominerad till sex olika priser, däribland bästa film och bästa regi. Nej, Moonlight var ju filmen som i galans sista, skälvande sekunder visade sig ha vunnit priset för just bästa film och inte alls La La Land som Faye Dunaway precis stått på scenen och påstått.

Barry Jenkins har alltså följt upp Moonlight med If Beale Street Could Talk. Och de påminner väl om varandra i så motto att vi fortfarande har ett tydligt svart perspektiv (den så famösa ”african-american experience” som alla i Get Out vill annektera), kombinerat med den allt överskuggande kärleken.

I det här fallet är dock Tish och Fonnys kärlek inte det minsta kontroversiell rent biologiskt (eller hur man nu ska uttrycka det). Däremot är främst Fonnys mamma inte det minsta trakterad av vare sig förhållandet i sig eller det faktum att Tish nu är på smällen med hennes barnbarn men utan att vara gift med hennes son. Hon öser svavelosande förbannelser över både Tish och sin egen son för att därefter helt försvinna ur den här berättelsen. Tish kärleksfulla försäkran till sin egen nyfödde son ”I promise, I got you” får mig att misstänka att svärmoderns förnekande av sitt eget barn kanske är den värsta synden If Beale… kan uppvisa.

På ett individuellt plan, ska sägas. För jämsides med sin kärlekshistoria vill Barry Jenkins också visa upp det systematiska förtryck som USA:s svarta befolkning länge levt under. Trots idoga försök från Tish och hennes familj samt deras inhyrda advokat, står det ganska snart klart att är futila ansträngningar. Den vite mannens system har redan fångat in Fonny i sitt garn och kommer aldrig att släppa honom – lika bra att kapitulera. Skit samma att han och Tish älskar varandra, skit samma att han har en dröm om att bli konstnär, skit samma att han sannolikt kommer att gå under som människa utan Tish och sina brynstål. För på samma sätt som sina gelikar har han från barnsben fått veta att han inte är värd ett skit.

Nej, det är inte särskilt svårt att ta miste på Jenkis budskap i If Beale… Det jag däremot inte riktigt hänger med på i samma utsträckning är hur det går ihop sig. När filmen väl är klar tycker jag att den varma kärlekshistorien skiljer sig allt för mycket från den arga rasism-uppgörelsen. Jag är heller inte särskilt förvånad över att jag tyckte den arga historien var mer intressant än den varma.

Mycket i If Beale… hänger på skådespelarinsatserna och de kan jag inte säga emot. Alla, från KiKi Layne och Stephan James som Tish och Fonny, till Regina King, Colman Domingo och Brian Tyree Henry som Tish föräldrar, respektive Fonnys alibi-kompis Danny, gör nära och innerliga prestationer. Scenerna som bygger på enskilda samtal mellan någon av dessa är engagerande och kraftfulla men däremellan saggar filmen en smula för min del.

Berättarmässigt och visuellt är If Beale… betydligt lättare att ta till sig än Moonlight och eftersom jag hade vissa problem med den detaljen i de tidigare filmen tycker jag att Jenkins gör det bra. Samtidigt gjorde den homosexuella temat i Moonlight att det där fanns en spänning i kärlekstemat, vilken förstås helt saknas i dagens film. Jag har inga problem att acceptera Tish och Fonnys djupt kända förhållande, jag tycker kanske bara inte att det var lika intressant att befinna mig i deras lilla bubbla som Jenkins verkar tycka. Ska jag sedan jämföra filmer som ändå i någon mening delar en vilja att beskriva ”the african-american experience” hade jag lättare att uppskatta exempelvis Get Out. Jag tror att Barry Jenkins helt enkelt är en lite för allvarsam regissör för min smak, även om jag ändå kan gilla hans förmåga att skapa en känsla av intimitet. Och det filmiska hantverket är utan tvekan fläckfritt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: