The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Samtidigt är jag inte den enda som tyckte att Jackson mellan avslutet av LOTR och den efterföljande King Kong från 2005 tappade rätt rejält. Jag har fortfarande dessutom ett minne av att The Lovely Bones blev mer eller mindre sågad när den kom (alltså efter King Kong). Alltnog, nu fanns den ju lätt tillgänglig på Netflix och jag kan därmed återigen hävda att jag samlat på mig en komplett filmografi av Peter Jackson.

Huvudperson och berättarröst i The Lovely Bones är den fjortonåriga Susie Salmon. Like the fish. Hon kommer dock ganska omedelbart till pudelns kärna och avslöjar att hon mördades, 14 år gammal, den 6 december 1973. Filmens handling kommer därmed att vara en beskrivning av händelserna före och efter detta omvälvande faktum.

Susie kommenterar emellertid skeendena från en slags mellanvärld, i väntan på att vara redo att träda in i himlen. Inte helt olikt en pingvin, för evigt fångad i ett snöklot. Kanske är hon en ande som kan besöka sina efterlevande? Kanske hemsöker hon dem? Eller också har hon som död ingen som helst påverkan på världen, om det inte vore för att det är den som inte kan släppa henne?

The Lovely Bones är en lurig jäkel till film. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att den litterära förlagan var betydligt äldre och att det var en bok som Peter Jackson själv älskat under en lång tid. Att han på femtielvatusen olika sätt föreställt sig de intrikata kopplingarna mellan den unga flickan i ”the In-Between” och de som är kvar i den verkliga världen.

Bara det att när det skulle bli film av det hela har han i allt för stor utsträckning varit kvar i sitt eget huvud och inte tillräckligt tydligt lyckats visa oss i publiken allt det han själv sett. Det är möjligt att det är så, men i så fall hade Jackson inte särskilt mycket tid på sig att bygga upp alla de där föreställningarna eftersom Alice Sebolds roman publicerades 2002 och Jackson hoppade på projektet 2004.

Jag tyckte mig som sagt komma ihåg samstämmiga avspisningar av The Lovely Bones. Så dålig är filmen absolut inte. Men den dras samtidigt med en hel del problem och blir därmed en knepig film att nagla fast. Till att börja med har jag ingen som helst fördragsamhet med alla dessa deckare där mördarens offer hela tiden svävar över hela alltet. Därför hade jag svårt att känslomässigt svara på det faktum att Susie hela tiden finns med oss, ett grepp som jag tror är menat att göra hela framställningen sorgsen och melankolisk.

Jacksons försök att CGI-levandegöra ”the In-Between” är förstås snyggt men känns samtidigt plastigt och platt. Själv kunde jag inte låta bli att sitta och hela tiden jämföra med Heavenly Creatures som inte alls når samma fläckfria resultat men å andra sidan smälter samman med resten av filmen på ett sätt som The Lovely Bones inte lyckas med. Det blir ganska snart uppenbart att miljön speglar Susies känslor (är hon ledsen regnar det, är hon glad skiner solen) men jag lyckas aldrig riktigt komma underfund med hur hennes känslor samspelar med det som fortgår i den verkliga världen. Kanske hänger det ihop med att filmen inte lyckas göra processen eller utvecklingen av det tillräckligt tydlig? Eller att historien försöker hålla flera stämningsmässiga tonarter igång samtidigt och inte lyckas särskilt bra med någon av dem?

Handlar det snarare om att vi, trots en rejäl speltid, får för lite av någotdera? Hade vi behövt spendera mer tid med Susies sörjande familj (plus en lös hängande, presumtiv pojkvän) för att riktigt känna och förstå vad som händer efter hennes försvinnande? Det blir heller aldrig riktigt tydligt exakt vad det är som gör att Susie till slut kan ta steget in i himlen och lämna ”the In-Between”. Och trots att Susie uttryckligen namnger begreppet, fattar jag ändå inte vad ”the lovely bones” ska föreställa eller symbolisera.

Själv hade jag dessutom problem med att Susies kontakt med de levande inte verkade funka enligt några som helst regler. En (ESP-)perceptiv flicka uppfattar henne efter en beröring, men hennes pappa upprätthåller också någon slags kontakt enbart genom sin kärlek till henne. En kärlek som i så fall ingen annan i hennes familj delar.

En stor anledningen till att The Lovely Bones inte blir en direkt dålig film är emellertid en ung Saoirse Ronan som Susie och Stanley Tucci som hennes baneman. En tidig roll för Ronan, men hon hade ändå hunnit göra exempelvis Atonement. Och hon är förjävla bra redan här, 100% trovärdig 100% av tiden. Så hade vi bara kunnat få någon med förmåga att riva av samma prestation i rollen som pappan istället för Mark Wahlberg hade vi kanske kunnat snacka film. Nu är det istället Tucci som stjäl showen i eftervärlden.

Det jag kanske kämpar mest med är att filmen känns så…beige. Alla övriga Jackson-filmer minns jag tydligt och känner i märgen vad jag tycker om dem, även om det inte alltid är full pott för min del. Men The Lovely Bones satte sig aldrig. Jag kan förstå att det inte pratas om den så ofta.

2 reaktioner till “The Lovely Bones (2009)”

  1. Länge sedan jag såg men minns den som såsig och ganska så kass men med en gäng bra skådisar. Jackson har precis som Spielberg en förkärlek till en viss påklistrad gråtmildhet som yttrar sig i stråkar till förbannelse, en känsla av vaselin på kameralinsen och överdrivet känslosam dialog och scener det är synd för båda regissörerna hade tjänat på att ruffat till sig.
    Trevlig helg

  2. Där har du helt rätt, i princip alla filmer sedan Heavenly Creatures har varit ganska sentimentala. Det var kanske bara i Frighteners där han fortfarande kunde hålla det på en rimlig nivå. Kanske Jackson borde försöka åkalla lite mer av den där Braindead-känslan 🙂

    Detsamma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: