her (2013)

Ponera att du var utrustad med ett operativsystem som kunde åtlyda uttalade kommandon. Vi kan kalla det…”Sam”. Om du skulle be ”Sam, visa mig en melankolisk film” är sannolikheten rätt stor för att Spike Jonze Her skulle rullas upp inför dina ögon.

Joaquin Phoenix spelar Theodore Twombly, en ensam och, av allt att döma, deprimerad man. Han stapplar runt i sin vardag som en zombie, halvsovande när han ska vara vaken och klarvaken i sängen om natten. Han drömmer om en mörkhårig kvinna som uppenbarligen inte finns i hans liv längre och kanaliserar alla sina obesvarade känslor genom sitt jobb – att författa personliga, ömsinta och ”handskrivna” brev från en individ till en annan.

Theodore bor emellertid i ett vagt futuristiskt L.A. där företaget Element Software just släppt sitt nya, intuitiva, interaktiva operativsystem med obegränsat potential att känna och förstå sina användare. ”It’s not a computer, it’s a consciousness”. Och därmed finns Samantha i Theodores liv. Hon är ständigt närvarande, ständigt förekommande, ständigt tjänstvillig samtidigt som hon visar egna initiativ, åsikter och känslor. Som sagt, ingen datoriserad slav utan ett medvetande. Och långsamt börjar hennes närvaro bryta igenom Theodores zombie-pansar.

Det var så oändligt mycket i her som fick sin förklaring bara genom en snabb titt på filmens IMDb-sida. För självklart kommer både manus och regi från Spike Jonze, en filmskapare som jag kopplar ihop med Charlie Kaufman och Michel Gondry. En trojka som i mitt huvud står för drömska, halv- eller helsurrealistiska, melankoliska samt petimätrigt genomtänkta filmer. Såväl score som scenografi och kostymering är fläckfria i her, från Theodores lilla ”telefon” till den lätt obestämbara 50- och 60-talstouchen på allas kläder. Självklart levererar en Hoyte van Hoytema bakom kameran ett guldfärgat dis som gör att det ser ut som om det vilar ett lätt lager med puder över hela skapelsen. En känsla av att alltid befinna sig inomhus, bakom glas, även när vi rör oss utomhus.

På ytan är her alltså en AI-film och i det perspektivet vill jag påstå att den varken ställer frågor eller ger svar som skiljer sig från andra filmer inom samma ram (Blade Runner, Ex Machina, Ghost in the Shell) Det som gör den speciell är snarare vilken väg den tar från frågorna till svaren, för i mina ögon är det uppenbart att Jonze främst velat göra en film om känslor och relationer.

På ett sätt är det både smart och uppenbart eftersom konceptet AI ger så rika möjligheter till filosoferande kring vad känslor egentligen ÄR för något. Var kommer de ifrån, hur uppstår de, hur kommer de till uttryck? Och när det kommer till känslor, kan man på något enkelt sätt skilja på fantasi och verklighet, äkta och falskt, fysiskt och metafysiskt?

I denna ambivalens finns förstås stora likheter mellan Theodore och Sam. De tvekar över äktheten och relevansen i sina egna känslor och delar samma rädslor. Samtidigt har de också samma jobb eller uppdrag – att sätta sig in i andra människors känslor och uttrycka dem på ett sätt som låter genuint (vissa skulle kalla det för att fejka). På samma sätt som Sam tar reda på saker om Theodore för att kunna sätta sig in i hans känslor, vet han saker om sina brevskrivarklienter som möjliggör innerliga och i någon mening autentiska brev. Han är en modern Cyrano de Bergerac som ger kunderna en möjlighet att uttrycka det de känner men som de av olika anledningar inte kan artikulera.

Men på ett annat sätt är det lite olyckligt att Jonze valt att sätta sin historia inom AI-ramen, för själv får jag svårt att tänka bort den tekniska sidan. Särskilt med tanke på i vilken riktning utvecklingen rört sig under de sju år sedan her hade premiär. Jag noterar exempelvis att Johanssons oefterhärmliga röst (målbrottshes och lite sträv) redan i sina första ord rymmer en omisskännlig känsla. Det handlar således inte om ett AI-lärande från scratch. Och apropå det där lärandet – uppstarten av Sam påminner en hel del om Total Recall (”Din upplevelse blir bättre om du är sanningsenlig”). Vad skulle hända om Theodore i det läget hade låtsas vara en helt annan person? Vi befinner oss dessutom i ett L.A. som uppenbarligen kan erbjuda obegränsad uppkoppling och datamängder.

Men det kanske mest anmärkningsvärda är att vi aldrig mer hör talas om ”Element Software”. Inte en andeviskning om att den oändliga mängd information som Sam rimligtvis måste samla på sig om Theodore på något sätt används i annat syfte än för henne att hjälpa honom i egenskap av ”hans” operativsystem. Ingen riktad reklam eller filterbubbla för Theodore. Lucky bastard…

Å tredje sidan skulle det kännas orättvist att inte påpeka att her i vissa lägen är ganska rolig – allt är inte känslostormar och intima samtal. Exempelvis den nattliga chatsessionen med ”sexykitten”, vilken raskt förlorar en del av sin charm när en av parterna tänder på tanken att bli kvävd av en död katt och den andre…inte gör det.

Att Phoenix utan större problem skulle klara av att spela en person, tillintentgjord av sorg över ett kraschat förhållande, känns inte som någon större överraskning. Men han lyckas faktiskt också porträttera en genuint lycklig typ, vilket kanske är desto mer anmärkningsvärt eftersom han i de scenerna måste agera mot…ingenting. Filmens stora stjärna är dock utan tvekan Scarlett Johanssons röst, det känns som om jag skulle kunna låta den sippra in i öronen som ljummen sirap i all evinnerlighet.

Risken är nog stor att det är svårt att bli golvad av en film som Her när man redan är medveten om det grundläggande konceptet. Filmupplevelsen påminner dessutom en hel del om Ex Machina. Frågorna som ställs är inte nya men kan för den skull fortfarande vara intressanta att fundera över och de ställs på ett förhållandevis trovärdigt sätt.