Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Samarbetsfilmen mellan Tom Tykwer och Wachowski-syskonen med titeln Cloud Atlas skulle man kunna se som ett försök att medvetet återskapa de där katalog-verken. Alltså försöka nagla fast efemära begrepp som ”kärlek”, ”frihet” och ”sanning” i en räcka individuella livsval och öden. Samtidigt som de tre regissörerna och manusförfattarna också vill mena på att ingen individ är en ö, utan att händelsekedjor och livsöden är en evigt återkommande loop där de föregående samtidigt påverkar de därpå kommande.

År 2144 formulerar klonen Sonmi-451 vad som kan ses som en sammanfattning av hela Cloud Atlas: ”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”. Å ena sidan. Å andra sidan kan en revolution bara drivas av en räcka enskilda revolutionärer, havet bara fyllas av en mångfald enstaka droppar.

Så vad är det då för brott vi får möta i Cloud Atlas? Tja, bara att välja och vraka men de flesta av dem handlar ändå om någon form av frihetsberövande och lögnaktighet. 1849 tvingas den unge advokaten Adam Ewing i närkontakt med slaveriet, 2012 blir förläggaren Timothy Cavendish inlåst mot sin vilja på det helvetiska ålderdomshemmet Aurora House och 2144 tillhör Sonmi-451 och hennes olyckssystrar en av de lägsta kasterna i Neo Seoul.

Jag minns att det blev en hel del snack kring Cloud Atlas när filmen kom och att mycket av det inte var särskilt positivt. Fortfarande svävade Matrix-auran över Wachowskis och jag kan tänka mig att det var många som blev besvikna på det sprudlande övermått av tidslinjer och idéer som dagens film kommer med i bagaget. Samtidigt känns det inte som om att folk borde ha blivit så värst överraskade av antydningar om reinkarnation och ödesbestämdhet, för vad blev Matrix-trilogin i slutänden om inte ett mishmash av kvasifilosofi och nyandlighet?

I det perspektivet tror jag ändå att det kan ha varit en fördel att närma sig Cloud Atlas med den förkunskapen. Då behövde jag inte sitta och öda tid på att irritera mig över de snabba klippen mellan de olika tidslinjerna eftersom jag kände mig trygg i vetskapen att allt skulle bliva uppenbarat. Dessutom startar hela alltet upp med Tom Hanks som tittar upp mot stjärnorna och kommenterar ”Ancestry howling at you, gibbering stories, all voices tied up into one”. Jag hade av någon anledning också fått för mig att Cloud Atlas skulle vara en ”svår” film men det märkte jag ganska snart till min stora glädje att den inte alls var. (Men det kan hända att jag blandar ihop den med Darren Aronofskys The Fountain.)

Och på samma sätt som jag gillade det otyglade överflödet i Jupiter Ascending gillade jag ambitionen och fantasin i Cloud Atlas (vilken i och för sig från början kommer från författaren David Mitchell som 2004 publicerade förlagan). Istället för att bli frustrerad eller motvalls var det enbart roligt att sitta och klura på hur de olika linjerna och rollfigurerna hängde ihop. Att det efter ett tag synes uppenbart att Halle Berry alltid fick vara en sökare efter sanning, medan hela historien från 2012 blev en slags sanningsägare med en enorm betydelse för det som sedan händer 2144. Hugh Grant och Hugo Weaving fick i sin tur se sig hänvisade till att spela mer sinistra roller i flera segment men där Weavings namn 1973 – ”Bill Smoke” – fick markera att han alltid var en smula mindre påtaglig än Hugh Grants slavägare, kärnkraftspropagerare och ondsinta klanhövding.

Jag ser redan fram emot en omtitt och så mycket bättre kan det ju knappast bli.

6 reaktioner till “Cloud Atlas (2012)”

  1. Med tanke på att det lite är poängen med filmen att flera skådisar ska kunna dyka upp i flera olika roller, kanske det skulle kunna vara ett mindre problem? Men absolut, det är en invändning som skulle kunna resas. Samtidigt får ju de koreanska skådisarna (och Halle Barry) också tillhöra andra nationaliteter.

  2. Ja, för mig är det inget problem. Just för att, som du säger, alla spelar typ alla. Hugo Weaving är kvinna i en av historierna, och det var säkert nån kvinnlig skådis som spelade man, osv.

  3. Ligger på omtittningslistan och det har den gjort länge typ sedan 2012 men hamnade på samma betyg och även på 2021 års topplista

  4. @Filmitch: Jag gissar att du menar 2012 års lista och inte årets kommande? 😀 Och jo, den skulle nog kunna peta ut både Iron Sky och Hunge Games för min del…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: