Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Så då är det ju tur att han får utöva sin kristliga hjälparimpulser på den unga Vera, en kaxig och gatsmart tjej som tyvärr allt för ofta hamnar i klammeri med rättvisan. Men det är ju inte för att hon inte kan skilja på mitt och ditt utan för att hennes lillasyster Esther hackhostar som en tvättäkta Kameliadam. Och den här historien tilldrar sig också vid den tiden då samhället ännu inte uppfunnit sådant som högkostnadsskydd.

Men Karl-Bertil ska inte bara understödja Vera i romantisk hjälteanda, utan också plocka upp Robin Hoods mer ideologiska impulser. Varför ska hans far, varuhusägare Tyko Jonsson, och faderns gelikar, som redan har mycket, få ännu mer? Skulle den sociala eliten verkligen märka att Karl-Bertil smyger undan ett ynka paket från var och en för att ge till de ”fattiga”?

Hannes Holm gör, tillsammans med manusförfattarna Tomas Tivemark, Johan Kindblom och Michael Hjorth, en Disney. Det vill säga en vanlig spelfilmsversion av en nostalgisk tecknad barndomsfavorit. Och eftersom det ligger en Tage Danielsson-historia (från boken Sagor för barn över 18 år från 1964) finns det distinkta och välbekanta både repliker och ordvändningar att utgå från.

Vilket tyvärr (men föga förvånande) kommer att ligga denna live-remake en smula i fatet. För när berättarrösten (kvinnlig den här gången) plockar upp de välkända fraserna blir i alla fall jag med kraft påmind om hur charmig Per Åhlins tecknade film från 1975 är. En charm som i mina ögon är svår att återskapa med vanliga skådisar.

Det hjälper inte heller att de allra flesta av dem ramlar ned i den sedvanligt stelbenta replikfällan. Det är först när Jonas Karlsson, i rollen som Tyko, dyker upp som jag kan börja andas lite friare. Han är långtifrån naturlig men samtidigt den som kanske bästa lyckas återskapa sin tecknade förlaga. Men även här smyger sig en viss schizofreni in eftersom Karlsson ibland låter exakt som Toivo Pawlo, ibland som Percy Nilegård och ibland som en betydligt mer modern man än Tyko Jonsson anno 1975.

Nej, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton gör det inte lätt för sig med både nyskrivna repliker och en ny bihistoria i form av Vera, Esther och de andra ömkansvärda krigsbarnen på fru Hedqvists barnhem. Vid ett tillfälle har Holm valt att klippa in typ journalfilmssnuttar på verkliga krigsbarn med adresslappar kring halsen, ett grepp som gör anspråk på betydligt mer tyngd än filmen som helhet lyckas förmedla. Det verkar som om man siktat mot ett allvar à la Astrid Lindgren. Ni vet, lagom tillrättalagt och barnvänligt utan att bli alltför klämkäckt eller sockersött. Det är en balansgång som dagens film inte klarar av. Fru Hedqvists barnhem framstår exempelvis som en blandning av å ena sidan musikalen Annie, å den andra Fanny och Alexander.

När manuset dessutom petat in hänvisningar till en tid när ”man såg varandra i ögonen” istället för att vara fixerad vid en mobilskärm men samtidigt behållit Danielssons ursprungliga hänvisning till en tid när det fortfarande fanns fattiga blir det hela rätt märkligt (eftersom jag uppfattar att Danielssons ursprungliga syrliga satir inte lyser igenom). Med folk sittande utanför snart sagt varenda ICA-affär har jag svårt att tänka mig att dagens barnaskaror inte kommit i kontakt med begreppet ”fattigdom”.

Med risk för att framstå som bakåtsträvande måste jag dra slutsatsen att Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton anno 2021 kändes som en ganska onödig remake eftersom den inte kommer med något som är tillräckligt mycket nytt eller eget. Försöken att behålla den ursprungliga charmen men samtidigt uppdatera historien fungerade tyvärr inte särskilt bra. Hannes Holms film är såväl rar och oförarglig som uppvisande en del god vilja och filmisk hantverksskicklighet. Men det är nog också det snällaste jag kan säga om den. Den skamlösa stölden av ett Mel Brooks-gag från Blazing Saddles har jag inte lika lätt att förlåta.

Annons