Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

I den uråldriga historien sändes de gudalika Eternals till jorden för att skydda mänskligheten från onda och monsterlika Deviants. Genom årens lopp har berättelserna om denna kamp letat sig in i myter och religioner, där Athena och Gilgamesh bekämpar hemska vidunder.

Men nu är det ett antal århundraden sedan Eternals-gänget (var och en med sin speciella superkraft, förstås) utrotade Deviants från jordytan. Eller det var vad de trodde, för plötsligt blir två av dem, Sersi och Sprite, attackerade i London av en Deviant som dessutom verkar ha fått nya krafter. Det leder till att alla än en gång måste samlas för att motverka det kaos som Deviants står för. Men kommer alla att vara lika pigga på att ställa upp som när de skiljdes åt i Sydamerika på 1500-talet? Och kanske minst lika viktigt: kommer alla att vara förmögna till den nya kampen som väntar?

Eternals börjar bombastiskt så det räcker och fortsätter i den andan under sina närmare 160 minutrar. Jag ska villigt erkänna att jag svor en smula när jag noterade den oheliga speltiden, men till min överraskning rullade denna senaste installation i Marvel-universat på i ganska god fart. Chloé Zhaos grupp-Marvel-historia slår inte humoristisk knut på sig självt à la Guardians of the Galaxy men försöker ändå upprätthålla den här milt skämtsamma och lätt sarkastiska tonen som i någon mening präglar de allra flesta Marvel-filmerna.

Eternals ber alltså publiken att engagera sig i ytterligare en grupp superhjältar, dessutom en ganska månghövdad sådan (noga räknat tio stycken). Och medan Zhao (från manus av henne själv tillsammans med Patrick Burleigh samt Ryan och Kaz Firpo) inte lyckas prestera samma gruppkänsla som James Gunns Guardians… eller Joss Whedons Avengers upptäcker jag att jag under filmens lopp faktiskt kommer att tycka rätt bra om även det här gänget. Kanske inte tillräckligt mycket för att bli särskilt drabbad när det föga förvånande skär sig och Eternal står mot Eternal (vi snackar knappast Captain America: Civil War här) men i alla fall tillräckligt mycket för att heja på de goda krafterna i den oundvikliga (och, givetvis, långdragna) slutfajten.

Eternals är popcornblockbuster i sin renaste form men för mig slank den ned ganska lätt och smidigt. Jag var underhållen under färden och ändå lite nyfiken på att se vart det hela skulle hamna någonstans. Kanske hade jag en en viss vana av fantasy, myter och sagor till min hjälp eftersom jag utan problem kunde hacka i mig den brett målade epiken med gudalika varelser från planeten Olympia, vilka i sin tur svarar inför en ännu högre makt, en så kallad Celestial. Det var inte utan att jag fann ett visst nöje i tanken på att den mäktiga nävkampen mellan en slem Deviant och den Eternal som kallas Gilgamesh letat sig in i det mesopotamiska Gilgamesheposet.

De tio Eternals är en blandad trupp och även om det givetvis känns en smula påklistrat hade jag samtidigt inga större problem att tycka att det faktiskt är lite häftigt med den breda representationen som manuset försöker sig på. Tyvärr sätter samma manus ett inte så litet krokben för sig självt i det avseendet eftersom ett av berättelsens tydligaste avslöjanden gör att man kan ifrågasätta varför Eternals inte bara skulle kunna vara en grupp med tio exakt likadana och regelstyrda, snarare än känslomässiga, kloner. Ska de föreställa Celestials gatekeepers mot kaos och destruktivitet kan man ju fråga sig hur smart det är att blanda in sådant som kärlek och hat i mixen. Men det skulle förstås sannolikt inte bli riktigt lika roligt att titta på.

Skådismässigt har Eternals samlat en stabil ensemble med bekanta, men inte remarkabla, namn som Gemma Chan (Eternals hoppas för övrigt att vi ska ha hunnit glömma bort att hon hade en helt annan roll i Captain Marvel), Richard Madden, Kumail Nanjiani, Bryan Tyree Henry, Kit Harrington och Barry Keoghan. Jämsides med dem hittar vi dessutom två betydligt större stjärnor – Salma Hayek och Angelina Jolie. Ingen av de inblandade skådespelar sig till utmattningens gräns om vi ska formulera det så, men detta är ju inte heller den typen av film. Mest skakig upplever jag kanske Jolie, men det kan också bero på att hennes fajting-CGI tyvärr ligger på nivån ”Legolas svingar sig upp på en häst i Two Towers”. I allt övrigt är effekterna förstås så sömlösa som den moderna tekniken kan prestera och intrycket är maffigt och påkostat. Eternals är, om det inte redan blivit tydligt, en film som tjänar på storduk.

Marvel-bekanta teman som familj, lojalitet och en liten gnutta värderelativism samt mänskligheten som något unikt och värt att bevara till varje pris driver Eternals. Jag kan inte påstå att filmen bjussar på någon anmärkningsvärt innovativ behandling av dem. Men kanske just för att de som sagt är bekanta och jag nu, vare sig jag vill det eller ej, är någorlunda inkörd på Kevin Feiges tankebanor blev Eternals en helt ok filmupplevelse. Jag törs verkligen inte lova att den känslan kommer att hålla i sig vid en omtitt, för detta är som sagt lika efemärt som Sprites stjärnkonstellationsberättelser vid en knastrande lägereld. Roligt, snyggt men inget som hänger sig kvar när stjärnorna falnat i gryningsljuset.