The Personal History of David Copperfield (2019)

alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie

I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.

Mitt intryck är att ungefär samma överföring skett mellan Charles Dickens och dagens regissör och manusförfattare, den skotske satirikern Armando Iannucci. Med den skillnaden att Iannucci varken beklagar sig eller tycks särskilt oroad. Snarare är han uppfylld av en stark passion inför huvudpersonen David Copperfield och dennes livsresa.

Häri är Iannucci inte ensam. Bildningsromanen som bär samma namn som sin huvudperson, anses av många som Dickens absoluta mästerverk. Själv har jag aldrig fattat samma tycke, vare sig för berättelsen eller David själv vilket förstås blir till en viss nackdel när det kommer till dagens film. För min del finns det hela tiden ett visst avstånd till David och det som händer honom, jag blir aldrig uppslukad av hans livsresa.

Det betyder emellertid inte att unge Davids livsresa är händelsefattig, snarare tvärtom. Uppvuxen i ett kärleksfullt hem med sin mor Clara får han ett brutalt uppvaknande den dagen mammas nya kille, Edward Murdstone och hans avskyvärda syster Jane, klampar i huset. Snart är David avpolletterad till slavliknande arbetsförhållanden i en buteljeringsfabrik i London. Där bor han inhyst hos paret Micawber, vilka ständigt befinner sig på ruinens brant och i flykt undan argsinta kreditorer.

Tack vare en barsk men godhjärtad faster, Betsey Trotwood, får dock David chans att också pröva på livet som gentleman. Först vid Mrs. Strongs skola för unga gentlemän och sedan som lärling hos Mr. Spenlow. Mr. Spenlow tillhandahåller dessutom inte bara en lärlingsplats utan också ett föremål för Davids ömma kärlekslåga – dottern Dora.

Trots mitt upplevda avstånd till filmen kan jag emellertid inte undgå att notera att vi här snackar filmiskt hantverk på högsta nivå, i många olika avseenden. The Personal… är en i många avseenden ovanlig kostymfilm. De historiska kostymerna och miljöerna finns där, men är samtidigt kombinerade med ett minst sagt innovativt berättande och en allt annat än homogen skådistrupp.

Alla inblandade är förstås mycket bra i sin respektive roller, med Dev Patel i första ledet som den vuxne David. Bakom honom kan vi notera Peter Capaldi som Mr. Micawber, Hugh Laurie som Mr. Dick och Tilda Swinton som Ms. Trotwood. Och nu får jag skämmas lite över att jag drar upp de namn som jag själv är mest välbekant med, vilka händelsevis också (nästan) alla råkar vara vita skådisar. I det avseendet har Iannucci blandat och gett ganska friskt, problemet är bara att jag inte har någon relation till alla deltagande skådisar med mörkare hudfärg. Men det kändes inte minst uppfriskande att Iannucci strax gör tydligt att han inte brytt sig det minsta om biologisk konsekvens i detta avseende.

The Personal… blandar och ger minst lika friskt när det gäller berättande och metanivåer, i det avseendet påminner filmen till viss del om The Eternal Sunshine… I likhet med de mångskiftande skådisarna är även detta grepp något som vi omgående får signaler på, när David ställer sig vid en pulpet, berättar att han nu ska berätta om sitt eget liv samt därpå vänder sig om och utan krusiduller kliver rätt in i stunden för sin egen födelse. En händelse som han dessutom länder sin egen, vuxna, berättarröst, men däremot barnet Davids visuella perspektiv. Filmens slut blir en slags vidareutveckling av det Greta Gerwig visade upp i Little Women, där alla rollfigurerna går omkring och pratar med David om boken han skrivit om sig själv och dem.

En annan detalj, som i och för sig inte är det minsta meta, men däremot elegant och precis, är valet att låta waelsiskan Morfydd Clark spela både Clara Copperfield och Dora Spenlow. Greppet understryker kvinnornas gemensamma drag, exempelvis när det gäller naivitet och oförmågan att vara den stabiliserande faktor som David behöver.

Det finns förstås en viss risk att jag kanske är lite, lite besviken över att The Personal… inte är lika dialogmässigt smart och galghumoristisk som Iannuccis förra film, The Death of Stalin. Men jag tror också att det är en black om foten att jag inte alls har den relation till alla rollfigurer som regissören själv verka ha haft under en lång period. Jag inbillar mig att det märks i hur han hanterar dem, med både kärlek och respekt för deras respektive personligheter. Men också utan betänkligheter när det gäller att ge dem annorlunda öden, efter sitt eget huvud, jämfört med den litterära förlagan.

Möjligt att denna version av David Copperfields öden och äventyr kommer att lyfta vid återtittar. Jag skulle ändå rekommendera en titt, utifrån det faktum att vi här har ett stycke mer eller mindre otadligt filmskapande.