11.22.63 (2016)

Drömmen om ett 60-talsevighetsrike av ”peace, love and understanding” kanske dog med Charles Manson och hippiemorden på Sharon Tate och hennes gäster. Men den amerikanska oskulden spräcktes tidigare än så, tack vare skotten vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963.

Det är i alla fall dinerägaren Al Templetons fasta övertygelse. Med Kennedy fortfarande kvar i bilden hade det aldrig blivit något Vietnamkrig, inte heller något attentat mot brorsan Bob. För den allt mer förundrade engelskläraren Jake Epping förklarar Al att han dessutom försökt agera utifrån denna övertygelse genom att resa bakåt i tiden för att stoppa Lee Harvey Oswald. Eller vem det nu än var som var ansvarig för de dödande skotten.

På ett sätt inte så komplicerat som det låter eftersom Al råkar ha en tidsportal till en viss dag anno 1960 i sin diner. Men på ett annat sätt oerhört komplicerat eftersom historien har en tendens, som Al säger, att ”push back” närhelst han försöker göra något för att förändra sådant som redan hänt.

Men efter sin sista tripp har Al kommit tillbaka till 2016 med långt framskriden lungcancer och han vill nu att Jake plockar upp facklan. Jake är förvisso nyskild och hans undervisning består numera främst av futila försök att konkurrera med YouTube. Men är han verkligen beredd att spendera tre år i 60-talet i väntan på att kunna göra sin insats för mänskligheten (eller i alla fall USA)?

Tja, med tanke på att det redan finns en alternativ historie-tegelsten från Stephen King är det väl ingen större överraskning att Jake vågar språnget i den efterföljande TV-serien. Två saker kan man vara tacksam över när det gäller adaptionen av 11/22/63. För det första att Jonathan Demme och historiens upphovsman inte kunde enas kring vad, av allt sidinnehåll, de skulle klämma in i en enda långfilm. Och för det andra att projektet därefter plockades upp av bolaget Warner Bros. Television i samarbete med J.J. Abrams.

För även med en miniserie om 8 avsnitt är det mycket som fått stryka på foten i förhållande till boken. I det avseendet är jag dock också tacksam över huvudsakliga manusförfattaren och producenten Bridget Carpenter ety hon har för det mesta gjort smarta och väl avvägda beslut som resulterat i en riktigt bra TV-produktion (något vi verkligen inte varit bortskämda med under årets Halloween-tema).

Som vanligt är det mycket av Kings ”vaddering” som saknas, men de huvudsakliga rollfigurerna är så pass välskrivna samt -castade och händelseutvecklingen så pass organisk att jag inte känner av den där alltför välbekanta plattheten och stumheten. Självklart har det hela gjorts mer rafflande och åtminstone tre olika nyckelhändelser har förändrats i spänningshöjande syfte samt med ambitionen att få Jake att framstå som lite mer hjältemodig. Men ändringarna funkar som sagt i det stora sammanhanget.

Boken är skriven i ett förstapersonsperspektiv, vilket kan vara klurigt att överföra från bok till film. Därför är en av de största förändringarna jämfört med förlagan att Jake utrustas med sidekicken Bill (istället för en berättarröst). Men då denne Bill spelas fint av George MacKay och rollfiguren dessutom får en egen utveckling som berör blir även den ändringen något som funkar bra i det stora sammanhanget.

Plus det faktum att MacKay har en bra dynamik med James Franco i rollen som Jake, förstås. Franco blev tydligen oerhört fångad av Kings bok och kopplades därför i ett tidigt skede till produktionen. Han är en av dess producenter och har dessutom regisserat ett av avsnitten, något som jag gissar också gör att hans egen prestation känns genuin och gedigen. Även om jag måste erkänna att jag aldrig riktigt kunde vänja mig vid att se stoner-James Franco som medelålders i hatt och kostym.

Där har vi för övrigt ytterligare ett element som gör att produktionen känns otroligt stabil. Stor ansträngning har lagts på allt från kostymer och interiörer till exteriörer och rekvisita. Fanken vet hur många stridsvagnsstora och gungande pastellfärgade monster till bilar man släpat fram enkom för inspelningen. Den berömda Zapruder-filmen har studerats ruta för ruta för att i möjligaste mån exakt kunna återskapa de historiska ögonblicken. Mer än 1 500 statister i tidsenliga kläder engagerades, så det är förstås inte så konstigt att upplevelsen av ett lyxigt högt produktionsvärde är odiskutabel. Och för er som kräks på överdrivna retroproduktioner – allt är inte 60-talssuperstajlat à la The Queen’s Gambit. Intrycket är mer trovärdigt än så. Möjligen att samtidsmusiken kan bli en smula påträngande ibland men då vet vi ju också hur författaren själv älskar just den detaljen.

Ett par saker saknas emellertid för det där riktiga toppbetyget. En petitess: serien har glömt att plocka med romanens åtgärd för att se till att ingen bara snubblar rakt in i tidsportalen, vilket känns onödigt slarvigt. Det är nämligen en fråga jag ställer mig ganska omgående. En regelfråga: jag hade gärna sett en hänvisning eller förklaring till om förbudet mot att förändra historien gäller på samma sätt för både Jake (som är från framtiden) och Bill (som är från samtiden). Det känns som en ganska viktig del i världsbygget. Och så, till sist, en ”vadderings”fråga: jag inser såklart att det rent dramaturgiskt är svårt att ge de förbiilande åren samma tyngd när fokus läggs på viktiga punkter i händelseutvecklingen. Det funkar som sagt ovanligt bra i 11.22.63 men jag saknar trots det Kings detaljrika berättelse som verkligen ger mig som läsare en känsla av de långa årens förlopp.

Men trots detta: utan tvekan temats hittills absolut bästa TV-produktion.

Förlaga: 11/22/63 (2011)
Cameo: –