Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Plötsligt är den lilla Maine-staden Chester’s Mill i total lockdown. Utan att någon vet varför täcks Chester’s Mill, från en sekund till en annan, av en slags genomskinlig ostkupa. Förutom den överhängande risken att krascha rakt in i den genomskinliga barriären (hur högt den sträcker sig får ett olycksaligt flygplan snart göra tydligt) är kupan inte heller kompis med några som helst elektriska manicker. Något den erfarne polischefen Duke Perkins exempelvis får erfara med all önskvärd tydlighet när hans pacemaker exploderar i bröstet på honom.

Till en början ställer invånarna i Chester’s Mill sitt hopp till militärerna som samlas utanför deras fängelse men det blir allt mer uppenbart att de kommer att behöva ta hand om sig själva. Något av en guldsits för den makthungrige kommunalpolitikern ”Big Jim” Rennie. Lite mindre så för poliskonstapeln Linda Esquivel som plötsligt måste fylla sin bortgångne chefs rejäla kängor. För att inte tala om alla de som inte ens hör hemma i staden, utan bara var på genomresa. Som paret Carolyn och Alice med dottern Norrie eller föredetta militären Dale ”Barbie” Barbara. Det ska dock visa sig att många av dem har en roll i det som utspelas…under the dome.

Under the Dome fick hela tre säsonger, jag har bara sett den första med sina 13 avsnitt. Jag ska inte påstå att jag minns Kings förlaga i detalj, kom vagt ihåg främst ett varierat och storartat persongalleri. Av naturliga skäl har TV-serien effektiviserat just den delen ganska så rejält för att ge tittarna en sportslig chans att hinna bekanta sig med alla. Trots att inte särskilt många år hunnit gå mellan 2009 och 2013 uppfattar jag också att man uppdaterat genusperspektivet en smula genom att exempelvis lyfta upp Linda Esquivel till en betydligt mer prominent plats. Inte mig emot, jag gillar Natalie Martinez sansade småstadspolis som hastigt och lustigt måste försöka hantera en hord skräckslagna människor. Och vi vet ju hur lätt det brukar vara…

Inte blir det bättre av att Dean Norris Big Jim (var inte Big Jim en sådan där pojk-action-docka?) knappast spelar med öppna kort. Big Jim är en av de mer minnesvärda personligheterna från boken och med tanke på att Norris DEA-agent Hank var en av de mer minnesvärda rollerna från Breaking Bad finns det inget att klaga på med det skådisvalet. Norris är utan tvekan en av Under the Domes största styrkor under denna första säsong av serien.

Särskilt som han ställs mot en Mike Vogel i rollen som Barbie (oooook, Barbie och Big Jim, I see the big picture now…). Mike Vogel är en skådis som förvisso kan militärslåss så det står härliga till men som tyvärr har alldeles för mycket av en torr Karl Urban-utstrålning. Han ska föreställa plågad av moraliska dilemman för att därefter kära ned sig i journalisten Julia Shumway, spelad av Rachelle Lefevre. Lefevre må ha klarblå änglaögon och ett magnifikt, rödglödgat hårsvall men det är tyvärr också det eldigaste som förekommer i den relationen. Dessutom fixar jag inte alla som tilltalar Barbie med hans smeknamn, eftersom jag varenda gång bara får visioner av Gestapochefen som kallades för Slaktaren från Lyon.

Den första säsongen av Under the Dome är riktigt underhållande och de flesta förändringarna jämfört med boken känns rimliga. Däremot börjar avsnitten redan framåt andra halvan vibrera oroväckande mycket i fas med vad jag skulle kalla för en Lost-frekvens, det vill säga att varje händelse som på ytan ser ut att leverera ett svar istället fördjupar frågan, alternativt skapar en helt ny. Detta sker jämsides med att historiens sci-fi-element blir mer och mer påtagliga. Och eftersom de verkligen inte var det bästa med Kings förlaga ligger det ingen större vinst i att de ges ännu större utrymme i serien.

Nej, jag hade hellre velat se lite mer av en djupdykning i hur man faktiskt organiserar staden för att bland annat se till att alla får sin del av den värdefulla propan-kakan. Någon el-ransonering verkar till exempel inte alls vara aktuell, vilket känns något märkligt. Men som är fallet med (allt för?) många andra King-adaptioner gör Under the Dome mig bara sugen på omläsning, inte omtitt.

Serie: 3 säsonger och 39 avsnitt, 2013-2015
Förlaga: Under the Dome (2009)
Cameo: –

Och på självaste Halloween, 31 oktober, bjussar Filmitch på en tvättäkta klassiker som avslutning. Mitt Halloween-tema segar sig kvar en vecka till (det finns såååååå mycket Stephen King där ute) men tackar förstås så mycket för sällskapet — alltid lika trevligt och spännande!